When reality becomes unreal

One of my Facebook groups just addressed an issue that will make me think for a long while. I have already thought about this stuff for a long while. When I started gaming eleven years ago it was hard for me to distance myself from the character I played and I couldn’t “steal” stuff from containers in peoples’ houses even when my game designer husband explained that stuff was placed there for the gamer to use. It was a peasant’s life savings for chrissake! It took time to adapt and get rid of that internal safety catch I had. It was the same with killing enemies. It was hard unless I was attacked. Playing an evil character like an assassin or a blackguard was out of the question. It took years to get used to it.

But I got used to it – to a certain extent.

Nowadays I happily snipe bandits in Fallout 3 or Borderlands without feeling any remorse at all. Boom, headshot! I know they are only bits of data and I’m having a good time. The safety catch is off, for these games at least. There are games that are still too realistic. Take S.T.A.L.K.E.R. for instance. It is not a new game. My husband played it until his eyes bled, we watched the films (Stalker and Solaris) and awed over pictures from Pripyat. I got the game, started playing and shooting people and stopped. There was a scene near a train yard and there were lots of enemies around. I maimed one and he started to moan. It was very realistic. I could feel his pain, his fear, his longing for life. I rushed to his side and offered health kits that I had in my pack, but the script of the game didn’t allow me to heal him. He was simply not expected to live. He just lied there, moaning and pleading. At that very moment my safety catch, the one that keeps me from killing people IRL, hit. I couldn’t kill him and I couldn’t continue the game. It was simply too close to home, too realistic, too easy to empathize with.

But Borderlands and Fallout are not and this is the scary part. Drone operating is like playing Borderlands. If it was me, I could probably kill those people and it scares me shitless

Advertisements

Byggmöte

När maken och jag gick till PrisXtra och handlade i helgen stannade vi till en stund vid tavlorna som presenterar byggena av den nya Hagastaden.

Nytt Px photo 2012-11-12NyaPrisXtra_zps31d6b260.jpg
Här, i slutet av vår gata, skall nya PrisXtra och en massa andra butiker flytta in. Förhoppningsvis redan i år.

Bäst vi stod där och diskuterade hörde vi ett inlägg i debatten och vände oss om. Där stod en äldre herre med käpp och pigga ögon. Vi började prata om de nya byggena. Han var gammal byggnadsingenjör och nu tog diskussionen fart. Han hade massor av intressanta saker att berätta. Han hade mest jobbat med sjukhusbyggnader och kände väl till vilka problem som man har att hantera när det gäller den sortens samhällsservice. Vi fick bland annat veta att ett av de största problemen när det gäller ny- och ombyggnad av sjukhus är röntgenavdelningarna. De har mycket speciella krav med tanke på strålningen och nu när det dessutom finns magnetröntgen så tillkommer nya utmaningar i form av avskärmningar mot magnetism osv.

Vi pratade också om Stockholm förr och nu. Den gamle ingenjören var var född på Sveavägen där det låg ett barnsbördshus för länge sedan. Han lumpade i flottan i slutet av kriget (förmodligen WW2) och en del av fredstiden som följde efter det. Hela två kronor hade han i daglön. Mycket pengar på den tiden. Han berättade att det första man gjorde så fort freden kommit var att gå ut och röja minor som låg överallt i Östersjön. Jag undrade om det inte var väldigt farligt. Inte alls, försäkrade han och förklarade precis hur de fungerade och hur man desarmerade dem. Till och med hornminorna som jag trodde var extremt känsliga kunde man lätt ta hand om med hjälp av skiftnyckel och skruvmejsel.

Vad jag förstod har han alltid bott i Vasastan/Norrmalm och har sett hur våra kvarter och Stockholm i övrigt utvecklats och förändrats. Självklart talade vi om rivningen av Klara och var överens om att det var väldigt synd men på den tiden hade man inte den teknik som behövdes för att kunna renovera hus utan el och sanitet. Jag minns att det fanns dasslängor på gårdarna här och var och många hus hade inte ens varmvatten. Vi snackade också om hur kommunala kommunikationer fungerar och inte fungerar. Det har talats om spårvagn till Hagastaden och nya Karolinska men det tyckte inte den gamle ingenjören var någon bra idé. Om en spårvagn havererar, om det blir isproppar i spåren eller vadsomhelst så står den där och korkar igen trafiken tills någon kommer och tar bort den i den mån det nu går. Om rälsen är kass så tar det en himla tid. Buss och tunnelbana vore mycket bättre, det var vi överens om. Sedan snackade vi om trådbussar. Jag minns dem väl. Tysta, driftsäkra (om inte strömmen gick) och avgasfria. Om det hände något kunde de alltid koppla loss från trådarna och köra undan med hjälp av batteriet så att de inte stod i vägen. Nu har ju utvecklingen med elbilar börjat ta fart så det vore väl bra om vi kunde få litet elbussar i stan. Vi surrade på och stampade fötter i kylan. Till slut stod vi inte ut längre utan tog farväl av den trevlige ingenjören och värmde upp oss inne på PrisXtra.

Jag älskar gamla människor. De är en levande vittnen till en tid då jag inte fanns och när de är borta finns bara fragment i form av bilder, tidningartiklar och annat kvar. Historia men med väldigt litet personlighet. Jag önskar att vår moderna epok kunde ge sig tid att lyssna litet mera på våra gamla innan de lämnar oss för alltid. Inte för att nostalgiskt längta tillbaka till det som (inte var bättre) förr utan för att få en grund från vilken vi kan göra avstamp mot framtiden.

Litet störd. Inlägg 20 #blogg100

Har semester resten av veckan. Skönt att rensa huvudet och komma fräsch och utvilad till nästa uppdrag. Skönt att kunna gå och handla på morgonen när PrisXtra var så gott som tomt. Valde länge bland olika sorters kattsand. Bosses förra matte hade med sig Cats’ Best Öko Plus ekologiska kattströ men det verkar bara finnas på nätet. Köpte en säck med ToaLätt som är gjort på returpapper men ändå påstås vara dammfritt. Vi får väl se. Skall surfa runt imorgon efter en bra nätbutik och beställa ekosanden därifrån.

Lunchade lätt på pizzakryddad omelett. Mycket lättlagat. Bara en vanlig fransk omelett med en massa tomater, ost och oregano ovanpå. Lekte sedan litet med Bosse och spenderade resten av dagen på nätet. Hittade en länk på Twitter till en dokumentär om mobbing. Den väckte en massa obehagliga minnen men också tankar, frågor och funderingar som legat och värkt i decennier. Filmen gjorde mig mycket upprörd och jag kan inte samla intrycken till något vettigt just nu. Det enda jag klarar av att prestera är det vanliga larvet. Kanske kan jag formulera mig imorgon när jag sovit på saken och kunnat sortera alla tankar och känslor som far runt. Jag är mycket vred.

Ge inte sopor till hemlösa. Inlägg 18 #blogg100

Varje dag går jag förbi Myrorna på Tomtebogatan. Ofta står det en kasse eller två vid dörren i väntan på att de skall öppna för dagen. Det finns en mycket tydlig skylt på dörren som vänligt uppmanar folk att låta bli att ställa gåvor i porten men den förblir oläst verkar det som. Imorse stod det inte bara kassar utanför dörren. Där stod tre stora flyttlådor, noggrant genomsökta, och några plastkassar med lumpor. Jag tittade en stund på dessa ”gåvor”. Där fanns gamla dammiga böcker, klädtrasor, skrot och lump. Jag kan inte kalla det för annat än sopor – flyttsopor som någon latoxe inte orkat forsla bort utan ”snällt” donerat till Myrorna som får forsla bort skiten istället. Kanske fanns där något som de skulle kunna använda men jag betvivlar det starkt. Det mesta verkade både smutsigt och trasigt. Nu är våra hemlösa inga kräsna individer men vem tror att de blir glada för en trasig flanellskjorta som det fattas knappar i eller ett par skor där ena sulan lossnat. Det är inte snällt att dumpa sådana saker hos Myrorna och vad har man egentligen för uppfattning om andra människor när man gör sånt. Jag blir så ledsen.

Det var dagens gnäll. Nu till dagens Bosserapport,

Han har inte accepterat oss än utan verkar föredra de rum där vi inte för tillfället befinner oss. På dagarna verkar det som om han sover. Idag kom jag hem vid fyratiden och det kom ingen katt och mötte i dörren. När han väl tittade fram sträckte han på sig ordentligt så han hade nog legat i sin grotta och haft det skönt. Han blev glad för ny mat och sedan lekte vi jaga snöre en stund. Han får ta sin tid. Vi har hela livet på oss.

2013-02-10 photo 2013-02-10paringkistan2_zps001b9bcb.jpg
Se så tjock och fin päls han har.

Kollektivåkarna. Inlägg 14 #blogg100

Klev ut i ett julkort imorse. Det hade snöat ända sedan igår och nysnön lyste nästan elektriskt i det blå gryningsljuset. Jag hade sovit ut ordentligt och klockan var nästan sju. En tid då jag i vanliga fall kliver in på kontoret i Barkarby. Nu var det mera trafik och mycket folk i rörelse och jag tänkte på alla människor jag mött under 40 års kollektivåkande till olika arbetsplatser.

Vi sjutiden på morgonen är det kostymfolket som härskar. Det är kostymer, dräkter, portföljer och dataväskor. Välklädda men stressade människor som trängs, svettas och försöker hålla dagens första möten per mobiltelefon. Det är barnvagnar med morgonsura ungar och svettiga föräldrar med panikartade blickar på klockan. Det är skolbarn och något äldre studenter på väg till dagens första lektion. Allt andas stress och trängsel.

Backa en dryg timme till ca halv sex – sex. Då är trafiken gles och det är inte alls samma trängsel på buss, tunnelbana eller pendeltåg. Det är den tid jag själv föredrar att vara uppe. Jag får alltid sittplats och kan läsa min morgontidning och betrakta andra morgonpendlare. Denna grupp är helt väsensskild från den förra. Det finns visserligen en och annan tidig kostym men de flesta har grova kläder. Skyddskläder, målarställ, neonvästar med något byggföretags logga på, blåställ eller helt vanliga oömma kläder. De är yrvakna och trötta. Många har kaffemuggar och en bulle från pressbyrån.

Jag ser en kvinna som sover. Vid varje station rycker hon till och tittar nervöst ut för att se var hon befinner sig. Jag hoppas att hon inte missar sin hållplats. Litet längre fram sitter en man och tittar tankfullt ut genom fönstret. Han har händerna i knät. De är grova och valkiga av mycket och hårt arbete. Jag undrar vad han tänker på. Tvärs över gången sitter ett par grabbar i hantverkarkläder och verktygsbälten. Kanske jobbar de på något byggföretag. De pratar och gestikulerar. Jag förstår inte ett ord men uppfattar en del franska uttryck som hors-jeu, but och coup franc. Aha, de snackar fotboll. Säsongen har väl börjat någonstans. De ser ut att ha trevligt. Jag hoppas att de får fortsätta ha en bra dag.

Jag ser alla dessa människor. De bygger våra hus och vägar. De rensar våra rör, skottar våra tak och bemannar vårdcentraler, dagis och caféer. De arbetar hårt och enträget och ofta för en dålig lön. Efter ett långt yrkesliv väntar förslitningar, värk och en mager pension. Jag ser deras trötta anleten och mitt hjärta fylls av kärlek.

Wake up call

Somliga uttryck gör sig bättre på engelska. Vet inte varför. Kanske beror det på att engelska är den här tidens lingua franca och jag rör mig obehindrat i det som om det vore någon form av sekundärt modersmål. Jag läser mest på engelska, använder engelska i jobbet, tänker och drömmer ofta på engelska och de flesta av mina dataspel och annat teknikrelaterat i min tillvaro är på engelska.

Att översätta wake up call till svenska går naturligtvis men jag känner att jag förlorar nyansen, just den speciella känslan som det engelska uttrycket förmedlar. Exakt vad det förmedlar beror självklart på sammanhanget. Ett wake up call kan vara just det, en väckning på morgonen innan man skall till jobbet, flyget eller vad det nu är. Det är inte det jag tänker på i det här fallet.

Det kan hända saker i livet, väntade eller oväntade, som gör att man stannar upp. Något som får en att se över sin situation, tänka efter och i bästa fall skärpa till sig. Det där som säger: ”Vakna!” Vakna innan du förlorar det käraste du har. Vakna och tänk på att njuta av det goda i ditt liv just nu för ingenting kan tas för givet och imorgon kan allt vara till ända. Vakna och se din del i det som händer. Vakna och skärp dig. Vakna och håll i dig så att du kan stå stark i det som är på väg och som du inte kan, får eller ens vill ändra på.

Jag hittar inget bra svenskt uttryck. Bara ”vakna” känns för tunt. Det ger inte hela bilden. Att ”komma till sans” passar inte heller för kommer till sans gör man (förhoppningsvis) efter det att man fått sitt wake up call. Ett wake up call kan vara en föraning av något, väntat eller oväntat. Det är ögonblicket då allt ställs på sin spets och man vet att nu händer det och efteråt kommer livet inte längre att vara som förut.

Det är en del att fundera på.

En bra blogg väcker tankar

Som hämningslös internetfantast tillbringar jag min vakna tid på nätet. Många av dem på Facebook som de flesta av mina vänner och bekanta. Facebook har blivit den nya tidens interaktiva adressbok och fikarum där jag ständigt kan umgås med folk på mina egna villkor och utan att behöva lämna min sköna morgonrock. En av dessa bekanta har en läsvärd blogg. En av posterna i den inspirerade till ett svar som blev så långt att jag gör en egen bloggpost av det istället.

Johan Lange, managemenkonsult och skapare av LUCK-konceptet bloggar här om Facebook och meningen med meningslösa statusuppdateringar. När jag läste det tänkte jag hur väl det stämmer att det stora ofta börjar i det lilla. Särskilt i möten mellan människor som inte känner varandra. De inledande artighetsfraserna och trivialiteterna lägger grunden till det som kan bli ett djupare samtal. Kanske till och med vänskap och/eller en affärsrelation. Som myror trevar vi försiktigt med antennerna över den vi möter för att avgöra om det är någon vi vill eller bör umgås med. Vem är den här människan? Vad vill hon? Har vi några gemensamma beröringspunkter, värderingar, idéer? Så småningom byggs det upp en förtroendebas som gör att vi känner oss trygga med att dela med oss av djupare tankar. I dessa samtal byts kunskap och idéer, blandas och skapar så helt nya kunskaper.

I den här processen är just “fikarummet” mötesplatsen där människor kan umgås på ett otvunget sätt mycket viktig. Jag tror att fikapauser på jobbet är nödvändiga. Visst kommer folk att sitta och snacka om fritidsrelaterade och privata saker men mest brukar man väl snacka jobb? Åtminstone på de arbetsplatser jag har varit sedan 1972 då jag gick ut i yrkeslivet. När folk från litet olika avdelningar sitter och filosoferar över något problem på jobbet då finner de också lösningar. Allt det här fick jag möjlighet att bearbeta och fundera över dels när jag läste PR och Kommunikation i Sverige och USA i mitten av 90-talet, dels när jag pluggade min MBA på Stockholms Universitet 1998-2000. Jag fokuserade mycket på Knowledge Management och hittade där The Concept of Ba som jag tycker väl illustrerar dessa tankar. En mycket läsvärd bok är The Knowledge-Creating Company av Ikujiro_Nonaka och Hirotaka Takeuchi. Att folk pratat strunt på fikarasten är visserligen sant men de pratar också om jobbrelaterade saker, lär känna varandra, byter tankar och skapar samarbeten som organisationen har nytta av. Då tycker jag gott att företaget kan bjuda på en halvtimme om dagen. Exequtive skrev om det redan 2005 och Manpowers Work Life-undersökning drog liknande slutsatser nu i november 2010. Fikasnack är bra. Nu går jag och gör en latte. Det är fortfarande söndagsmorgon.