When reality becomes unreal

One of my Facebook groups just addressed an issue that will make me think for a long while. I have already thought about this stuff for a long while. When I started gaming eleven years ago it was hard for me to distance myself from the character I played and I couldn’t “steal” stuff from containers in peoples’ houses even when my game designer husband explained that stuff was placed there for the gamer to use. It was a peasant’s life savings for chrissake! It took time to adapt and get rid of that internal safety catch I had. It was the same with killing enemies. It was hard unless I was attacked. Playing an evil character like an assassin or a blackguard was out of the question. It took years to get used to it.

But I got used to it – to a certain extent.

Nowadays I happily snipe bandits in Fallout 3 or Borderlands without feeling any remorse at all. Boom, headshot! I know they are only bits of data and I’m having a good time. The safety catch is off, for these games at least. There are games that are still too realistic. Take S.T.A.L.K.E.R. for instance. It is not a new game. My husband played it until his eyes bled, we watched the films (Stalker and Solaris) and awed over pictures from Pripyat. I got the game, started playing and shooting people and stopped. There was a scene near a train yard and there were lots of enemies around. I maimed one and he started to moan. It was very realistic. I could feel his pain, his fear, his longing for life. I rushed to his side and offered health kits that I had in my pack, but the script of the game didn’t allow me to heal him. He was simply not expected to live. He just lied there, moaning and pleading. At that very moment my safety catch, the one that keeps me from killing people IRL, hit. I couldn’t kill him and I couldn’t continue the game. It was simply too close to home, too realistic, too easy to empathize with.

But Borderlands and Fallout are not and this is the scary part. Drone operating is like playing Borderlands. If it was me, I could probably kill those people and it scares me shitless

Byggmöte

När maken och jag gick till PrisXtra och handlade i helgen stannade vi till en stund vid tavlorna som presenterar byggena av den nya Hagastaden.

Nytt Px photo 2012-11-12NyaPrisXtra_zps31d6b260.jpg
Här, i slutet av vår gata, skall nya PrisXtra och en massa andra butiker flytta in. Förhoppningsvis redan i år.

Bäst vi stod där och diskuterade hörde vi ett inlägg i debatten och vände oss om. Där stod en äldre herre med käpp och pigga ögon. Vi började prata om de nya byggena. Han var gammal byggnadsingenjör och nu tog diskussionen fart. Han hade massor av intressanta saker att berätta. Han hade mest jobbat med sjukhusbyggnader och kände väl till vilka problem som man har att hantera när det gäller den sortens samhällsservice. Vi fick bland annat veta att ett av de största problemen när det gäller ny- och ombyggnad av sjukhus är röntgenavdelningarna. De har mycket speciella krav med tanke på strålningen och nu när det dessutom finns magnetröntgen så tillkommer nya utmaningar i form av avskärmningar mot magnetism osv.

Vi pratade också om Stockholm förr och nu. Den gamle ingenjören var var född på Sveavägen där det låg ett barnsbördshus för länge sedan. Han lumpade i flottan i slutet av kriget (förmodligen WW2) och en del av fredstiden som följde efter det. Hela två kronor hade han i daglön. Mycket pengar på den tiden. Han berättade att det första man gjorde så fort freden kommit var att gå ut och röja minor som låg överallt i Östersjön. Jag undrade om det inte var väldigt farligt. Inte alls, försäkrade han och förklarade precis hur de fungerade och hur man desarmerade dem. Till och med hornminorna som jag trodde var extremt känsliga kunde man lätt ta hand om med hjälp av skiftnyckel och skruvmejsel.

Vad jag förstod har han alltid bott i Vasastan/Norrmalm och har sett hur våra kvarter och Stockholm i övrigt utvecklats och förändrats. Självklart talade vi om rivningen av Klara och var överens om att det var väldigt synd men på den tiden hade man inte den teknik som behövdes för att kunna renovera hus utan el och sanitet. Jag minns att det fanns dasslängor på gårdarna här och var och många hus hade inte ens varmvatten. Vi snackade också om hur kommunala kommunikationer fungerar och inte fungerar. Det har talats om spårvagn till Hagastaden och nya Karolinska men det tyckte inte den gamle ingenjören var någon bra idé. Om en spårvagn havererar, om det blir isproppar i spåren eller vadsomhelst så står den där och korkar igen trafiken tills någon kommer och tar bort den i den mån det nu går. Om rälsen är kass så tar det en himla tid. Buss och tunnelbana vore mycket bättre, det var vi överens om. Sedan snackade vi om trådbussar. Jag minns dem väl. Tysta, driftsäkra (om inte strömmen gick) och avgasfria. Om det hände något kunde de alltid koppla loss från trådarna och köra undan med hjälp av batteriet så att de inte stod i vägen. Nu har ju utvecklingen med elbilar börjat ta fart så det vore väl bra om vi kunde få litet elbussar i stan. Vi surrade på och stampade fötter i kylan. Till slut stod vi inte ut längre utan tog farväl av den trevlige ingenjören och värmde upp oss inne på PrisXtra.

Jag älskar gamla människor. De är en levande vittnen till en tid då jag inte fanns och när de är borta finns bara fragment i form av bilder, tidningartiklar och annat kvar. Historia men med väldigt litet personlighet. Jag önskar att vår moderna epok kunde ge sig tid att lyssna litet mera på våra gamla innan de lämnar oss för alltid. Inte för att nostalgiskt längta tillbaka till det som (inte var bättre) förr utan för att få en grund från vilken vi kan göra avstamp mot framtiden.

Litet störd. Inlägg 20 #blogg100

Har semester resten av veckan. Skönt att rensa huvudet och komma fräsch och utvilad till nästa uppdrag. Skönt att kunna gå och handla på morgonen när PrisXtra var så gott som tomt. Valde länge bland olika sorters kattsand. Bosses förra matte hade med sig Cats’ Best Öko Plus ekologiska kattströ men det verkar bara finnas på nätet. Köpte en säck med ToaLätt som är gjort på returpapper men ändå påstås vara dammfritt. Vi får väl se. Skall surfa runt imorgon efter en bra nätbutik och beställa ekosanden därifrån.

Lunchade lätt på pizzakryddad omelett. Mycket lättlagat. Bara en vanlig fransk omelett med en massa tomater, ost och oregano ovanpå. Lekte sedan litet med Bosse och spenderade resten av dagen på nätet. Hittade en länk på Twitter till en dokumentär om mobbing. Den väckte en massa obehagliga minnen men också tankar, frågor och funderingar som legat och värkt i decennier. Filmen gjorde mig mycket upprörd och jag kan inte samla intrycken till något vettigt just nu. Det enda jag klarar av att prestera är det vanliga larvet. Kanske kan jag formulera mig imorgon när jag sovit på saken och kunnat sortera alla tankar och känslor som far runt. Jag är mycket vred.

Ge inte sopor till hemlösa. Inlägg 18 #blogg100

Varje dag går jag förbi Myrorna på Tomtebogatan. Ofta står det en kasse eller två vid dörren i väntan på att de skall öppna för dagen. Det finns en mycket tydlig skylt på dörren som vänligt uppmanar folk att låta bli att ställa gåvor i porten men den förblir oläst verkar det som. Imorse stod det inte bara kassar utanför dörren. Där stod tre stora flyttlådor, noggrant genomsökta, och några plastkassar med lumpor. Jag tittade en stund på dessa ”gåvor”. Där fanns gamla dammiga böcker, klädtrasor, skrot och lump. Jag kan inte kalla det för annat än sopor – flyttsopor som någon latoxe inte orkat forsla bort utan ”snällt” donerat till Myrorna som får forsla bort skiten istället. Kanske fanns där något som de skulle kunna använda men jag betvivlar det starkt. Det mesta verkade både smutsigt och trasigt. Nu är våra hemlösa inga kräsna individer men vem tror att de blir glada för en trasig flanellskjorta som det fattas knappar i eller ett par skor där ena sulan lossnat. Det är inte snällt att dumpa sådana saker hos Myrorna och vad har man egentligen för uppfattning om andra människor när man gör sånt. Jag blir så ledsen.

Det var dagens gnäll. Nu till dagens Bosserapport,

Han har inte accepterat oss än utan verkar föredra de rum där vi inte för tillfället befinner oss. På dagarna verkar det som om han sover. Idag kom jag hem vid fyratiden och det kom ingen katt och mötte i dörren. När han väl tittade fram sträckte han på sig ordentligt så han hade nog legat i sin grotta och haft det skönt. Han blev glad för ny mat och sedan lekte vi jaga snöre en stund. Han får ta sin tid. Vi har hela livet på oss.

2013-02-10 photo 2013-02-10paringkistan2_zps001b9bcb.jpg
Se så tjock och fin päls han har.

Kollektivåkarna. Inlägg 14 #blogg100

Klev ut i ett julkort imorse. Det hade snöat ända sedan igår och nysnön lyste nästan elektriskt i det blå gryningsljuset. Jag hade sovit ut ordentligt och klockan var nästan sju. En tid då jag i vanliga fall kliver in på kontoret i Barkarby. Nu var det mera trafik och mycket folk i rörelse och jag tänkte på alla människor jag mött under 40 års kollektivåkande till olika arbetsplatser.

Vi sjutiden på morgonen är det kostymfolket som härskar. Det är kostymer, dräkter, portföljer och dataväskor. Välklädda men stressade människor som trängs, svettas och försöker hålla dagens första möten per mobiltelefon. Det är barnvagnar med morgonsura ungar och svettiga föräldrar med panikartade blickar på klockan. Det är skolbarn och något äldre studenter på väg till dagens första lektion. Allt andas stress och trängsel.

Backa en dryg timme till ca halv sex – sex. Då är trafiken gles och det är inte alls samma trängsel på buss, tunnelbana eller pendeltåg. Det är den tid jag själv föredrar att vara uppe. Jag får alltid sittplats och kan läsa min morgontidning och betrakta andra morgonpendlare. Denna grupp är helt väsensskild från den förra. Det finns visserligen en och annan tidig kostym men de flesta har grova kläder. Skyddskläder, målarställ, neonvästar med något byggföretags logga på, blåställ eller helt vanliga oömma kläder. De är yrvakna och trötta. Många har kaffemuggar och en bulle från pressbyrån.

Jag ser en kvinna som sover. Vid varje station rycker hon till och tittar nervöst ut för att se var hon befinner sig. Jag hoppas att hon inte missar sin hållplats. Litet längre fram sitter en man och tittar tankfullt ut genom fönstret. Han har händerna i knät. De är grova och valkiga av mycket och hårt arbete. Jag undrar vad han tänker på. Tvärs över gången sitter ett par grabbar i hantverkarkläder och verktygsbälten. Kanske jobbar de på något byggföretag. De pratar och gestikulerar. Jag förstår inte ett ord men uppfattar en del franska uttryck som hors-jeu, but och coup franc. Aha, de snackar fotboll. Säsongen har väl börjat någonstans. De ser ut att ha trevligt. Jag hoppas att de får fortsätta ha en bra dag.

Jag ser alla dessa människor. De bygger våra hus och vägar. De rensar våra rör, skottar våra tak och bemannar vårdcentraler, dagis och caféer. De arbetar hårt och enträget och ofta för en dålig lön. Efter ett långt yrkesliv väntar förslitningar, värk och en mager pension. Jag ser deras trötta anleten och mitt hjärta fylls av kärlek.

En bra blogg väcker tankar

Som hämningslös internetfantast tillbringar jag min vakna tid på nätet. Många av dem på Facebook som de flesta av mina vänner och bekanta. Facebook har blivit den nya tidens interaktiva adressbok och fikarum där jag ständigt kan umgås med folk på mina egna villkor och utan att behöva lämna min sköna morgonrock. En av dessa bekanta har en läsvärd blogg. En av posterna i den inspirerade till ett svar som blev så långt att jag gör en egen bloggpost av det istället.

Johan Lange, managemenkonsult och skapare av LUCK-konceptet bloggar här om Facebook och meningen med meningslösa statusuppdateringar. När jag läste det tänkte jag hur väl det stämmer att det stora ofta börjar i det lilla. Särskilt i möten mellan människor som inte känner varandra. De inledande artighetsfraserna och trivialiteterna lägger grunden till det som kan bli ett djupare samtal. Kanske till och med vänskap och/eller en affärsrelation. Som myror trevar vi försiktigt med antennerna över den vi möter för att avgöra om det är någon vi vill eller bör umgås med. Vem är den här människan? Vad vill hon? Har vi några gemensamma beröringspunkter, värderingar, idéer? Så småningom byggs det upp en förtroendebas som gör att vi känner oss trygga med att dela med oss av djupare tankar. I dessa samtal byts kunskap och idéer, blandas och skapar så helt nya kunskaper.

I den här processen är just “fikarummet” mötesplatsen där människor kan umgås på ett otvunget sätt mycket viktig. Jag tror att fikapauser på jobbet är nödvändiga. Visst kommer folk att sitta och snacka om fritidsrelaterade och privata saker men mest brukar man väl snacka jobb? Åtminstone på de arbetsplatser jag har varit sedan 1972 då jag gick ut i yrkeslivet. När folk från litet olika avdelningar sitter och filosoferar över något problem på jobbet då finner de också lösningar. Allt det här fick jag möjlighet att bearbeta och fundera över dels när jag läste PR och Kommunikation i Sverige och USA i mitten av 90-talet, dels när jag pluggade min MBA på Stockholms Universitet 1998-2000. Jag fokuserade mycket på Knowledge Management och hittade där The Concept of Ba som jag tycker väl illustrerar dessa tankar. En mycket läsvärd bok är The Knowledge-Creating Company av Ikujiro_Nonaka och Hirotaka Takeuchi. Att folk pratat strunt på fikarasten är visserligen sant men de pratar också om jobbrelaterade saker, lär känna varandra, byter tankar och skapar samarbeten som organisationen har nytta av. Då tycker jag gott att företaget kan bjuda på en halvtimme om dagen. Exequtive skrev om det redan 2005 och Manpowers Work Life-undersökning drog liknande slutsatser nu i november 2010. Fikasnack är bra. Nu går jag och gör en latte. Det är fortfarande söndagsmorgon.

Dag 22 – Det här upprör mig

Det händer sällan att jag blir riktigt upprörd. Jag irriterar mig ständigt på en massa saker men så upprörd att jag bara gapar och tänker hur i helvete, hur KAN man osv det blir jag sällan. Människor har inga gränser, vare sig i kärlek eller ondska, så vad jag än ser eller läser blir jag sällan förvånad och upprördhet kräver ett visst mått av förvåning. Förvåning och oförmåga att förstå hur det är möjligt att…

Men det finns vissa saker som får mig att tappa balansen. Jag blir oheligt förbannad när jag ser den råa elaka grymhet som starkare ibland utsätter svagare för. Även om jag inte står ut med att vara i närheten av barn blir jag väldigt upprörd när jag läser om fall där de har farit illa. Jag blir upprörd över barnhandel, misshandel, vanvård. Jag tappar fattningen när jag läser om hur folk låser in fosterbarn i kycklingburar, våldför sig på dem (korgossar lever ett farligt liv), vägrar dem läkarvård för att deras religion förbjuder det eller helt enkelt misshandlar dem till döds (har någon glömt Bobby?).
På samma sätt blir jag upprörd över att folk ofta behandlar sina djur illa. Kastar bort husdjur som om de vore sopor, vanvårdar dem och misshandlar dem. Som kattmänniska försöker jag stödja Stockholms Katthem och planerar att adoptera en katt när jag blir pensionär. Jag blir upprörd när jag läser om hur folk behandlar sina katter men hundar far också illa. Bulldoggsvalpen Gurkan har blivit rikskändis tack vare pressen och hittar förhoppningsvis snart ett nytt hem. Hundstallet med flera organisationer bedriver en lovvärd verksamhet för att rädda och ta hand om vovvar som farit illa.

Jag blir upprörd när jag ser exempel på hur den starkare misshandlar den svagare och så länge jag blir det är det väl bra. Bättre än att bli blasé för var har jag då hamnat som människa? Sedan skall man helst göra något också och då kryper vanmakten fram för jag kan/orkar inte göra allt för alla. Jag får trösta med med att göra något och det är förhoppningsvis bättre än att göra ingenting. Ibland får jag också nyttiga påminnelser från andra. Min kloka vackra svägerska twittrade något om getter i julklapp och visst hade jag sett den kampanjen i tunnelbanan. Nu finns det förstås andra “julklappar” än getter men jag tyckte att de var en bra valuta. En get är 200 kr och jag hade köpt sju julklappar så 7 * 200 = 1400 kr att köpa “getter” för. Tyvärr strejkade sajten när jag skulle betala så jag satte in pengarna hos Läkare Utan Gränser istället. De hjälper också nödlidande runt om i världen så jag tyckte att de var ett helt okej alternativ. Men jag har ett bokmärke på ActionAid för jag tycker att de har en massa bra idéer och ibland kan man ge bort saker bara för att. Utan att det är jul eller födelsedagsfirande.

Advent, på vårt sätt

Advent kommer av det latinska ordet adventus som betyder ankomst men används mest som om det betydde väntan. I kristen tradition så väntar man ju på Jesusbarnet som påstås ha fötts den 24 december men det råder olika meningar om det beroende på vem man frågar.

Vi är avkristnade i det här hushållet. Älskade Make lämnade kyrkan för länge sedan och jag lämnade i år. Men det betyder inte att vi avstår från att fira saker. Vintersolståndet infaller i år den 21 december. Idag är det 21 november. Alltså tänder jag glatt våra vackra adventsstjärnor och plockar fram adventsstaken ur skåpet. Vi väntar på årets mörkaste natt då allting vänder och solen åter kommer tillbaka med vår, värme och grönska. Det är också värt att tända några ljus för. Glad första Advent tillönskas alla, oberoende av vad eller vem ni väntar på. Vintersolståndet kommer till oss alla.

Äntligen!

Nej, det handlar inte om litteratur, Nobelpris eller så utan bara om tråkig ekonomi och politik.
Det är en sak som jag retat mig på i Alliansens retorik ända sedan förra valet och nu har en av mina favoritbloggar, Den hälsosamme ekonomisten, gett mig vatten på min kvarn.

Han skriver: “Att göra det mer lönsamt att arbeta är inte speciellt meningsfullt om inte detta i sin tur leder till att fler får ett arbete” (min kursivering).

Jamen, det är ju det jag sagt hela tiden när jag snackat politik med folk jag känner. De flesta som är arbetssökande vill ha tag i ett jobb. Det är inte så att de går hemma och myser och tycker att det är festligt att leva på a-kassa eller socialbidrag. Jag vet precis hur det är att vara utan jobb. Det är helvetet på jorden och alla dagar är måndagar. Man går upp i ottan, slår på datorn eller går ut och hämtar tidningen. Letar förtvivlat efter någon som man hoppas skall vilja ha en. Skickar fyra-fem ansökningar per dag. Väntar. Ringer. Väntar. Ringer igen. Hela tiden är det nej, nej, nej i den mån man öht får ett svar. Att då höra någon som grötmyndigt påstår att man “måste göra det lönsamt att jobba” eller att “vi måste få fler i arbete” är som att få en rejäl smäll på käften. Snälla Moderater, varför kan ni inte tänka ett varv till? Jag röstar ju för farao på er. Har gjort i hela mitt liv. Jag kan förstå att ni vill skapa morötter för de som är utan jobb men då tycker jag att ni också måste skapa morötter för de som skall anställa. Om fyra år är det val igen och jag vill att Alliansen skall vinna. Det är därför jag skäller. Den man älskar agar man eller hur det nu var.

Börja med att motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden. Försök inte blunda för den eller slå i mig att den inte finns. Den finns där. Har varit en del av min verklighet sedan jag fyllde 40 år 1992. Grinden till arbetsmarknaden föll ned med ett brak nästan från ena dagen till den andra. Sedan har vi de som har någon form av funktionshinder, de som har icke svenska namn, de som är för unga, är eller kan antas bli föräldrar och säkert många fler. Det finns ett förslag från 2006 om anonymiserade ansökningar. När jag söker på Google ser jag att det har fått mycket kritik och jag undrar varför. Det kommer att ta mig veckor att läsa igenom ens en bråkdel av allt som finns så svaret får jag kanske aldrig. Om företag och organisationer säger att det baara är kompetens som gäller så varför inte låta dem leda det i bevis också. Skulle det vara något fel i det?

Jag jobbar nu som ekonomiassistent. Sitter och knappar på min dator hela dagarna. Ibland behöver jag hämta något i skrivaren. Min kontorsstol har hjul förstås och rullar lätt och bra. Det skulle lika gärna kunna vara en rullstol men jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett en rullstolsbunden person på ett kontor. Varför inte då?! Jag tycker att det är störtlöjligt. Man behöver inte kunna springa på sina ben för att sköta reskontran eller svara i telefon. Jag är övertygad om att det finns massor med duktiga yrkesmänniskor som av någon anledning sitter i rullstol och varför i himlens namn anställer företagen inte dem? Det ställs krav på de som är arbetssökande men är det inte dags att ställa litet krav på företagen också.

När jag nu ändå har ångan upp kan jag ta det här om invandrarna. Om de jobbar gnälls det för att de tar “våra” jobb och om de är utan jobb så gnälls det om att de går på bidrag. Ja, den som inte får arbeta går självklart på bidrag, annars blir det varken mat i magen, kläder på kroppen eller tak över huvudet. Man måste ha arbetstillstånd och jag fattar inte. Kanske för att jag inte är bevandrad i politik eller statsvetenskap men jag förstår verkligen inte. Varför är det nödvändigt med arbetstillstånd? Om en människa kommer hit från ett annat land och hittar ett jobb någonstans, låt den människan jobba och betala skatt. Det är väl… BRA? Jag vet att krav på arbetstillstånd finns överallt, jag känner inte till något land där det saknas, men jag tycker ändå att det skapar murar mellan människor. Murar som förhindrar folk att göra det som de vill – arbeta och göra rätt för sig. Jag tror faktiskt att de allra flesta som kommer hit till Sverige, oavsett anledning, vill ha ett jobb så fort som möjligt. Snälla, varför kan de inte få jobba om de får tag i ett arbete?

Puuhh, vad jobbigt det är att bli arg. Om det var fredagskväll skulle jag ta mig en drink men nu får det vänta tills imorgon.

Vackra svanar

Jag är en oförbätterlig skofetischist. Har sovrat bland skorna och försöker hålla mig till färgerna svart och brunt på vintern och pigga upp med litet vitt och rött på sommaren. Problemet är att det finns ju så många underbara modeller av allting och visst vill man ha just de skorna som passar bäst med den dressen, kavajen, väskan eller vad det nu är för outfit man bär.

Förra veckan tänkte jag ha mina beige Gaborboots för första gången i höst och upptäckte till min fasa att de har krympt. Hur kan skor krympa? Jag fick dem på mig men de satt som målade på och jag förstod att jag inte skulle kunna gå fem meter i dem. Det var bara att packa ned dem i kartongen igen och ställa bredvid kassen med Myror. Jag har ett par svarta stövlar, också från Gabor, och dem har jag inte haft på flera år för jag kan inte dra igen blixtlåset ända upp. Mera Myror. Alltså var jag tvungen att handla nya stövlar. He he.

Ägarinnan till tjusiga bloggen Gingerstyle hade tipsat om invigning av Svans nya butik på Lidingö och jag som stor Svanfantast nappade genast. Tyvärr blev jag kvar på jobbet för länge så jag missade den kvällen men butiken på Grev Turegatan finns ju nära till hands och det tog inte lång stund att hitta ett par enkla snygga stövlar med en elegant och lagom hög klack. Bekväma var de också. Sneglade på ett par söta kängor i mocka med knytband i siden men det var stövlar jag behövde så jag provade inte. Gick hem med stövlarna och kunde inte tänka på annat än kängor med sidenrosetter. Det fanns bara en sak att göra…

Mockakängor
… att köpa dem. De är Svans eget märke och tillverkade i Italien. Väldigt sköna att gå i.