Idag för 100 år sedan

Jag har en ring som jag älskar. Det är min morfars vigselring och dess värde går inte att mäta i pengar. Inte för mig. Morfar var inte mycket för smycken eller prål i någon form men han hade denna, ett fickur och en kråsnål i guld med en sötvattenspärla. När mormor och morfar gått bort tog mamma hand om morfars vigselring som passade hennes fingrar bäst. Med hjälp av kråsnålen tillverkades en vacker smyckering som mamma bar ibland. Nu bär jag den vid sällsynta tillfällen då jag känner mig i säkerhet. Aldrig i livet att jag skulle riskera att bli av med den på krogen eller på jobbet.

Morfars ring photo Morfarsvigselring_zpsa6073a66.jpg
Inskriptionen lyder H (som i Hildegard) 28/2 1913.

Jag gissar att 1913 var förlovningsåret. De bytte väl ringar då och vid vigseln fick mormor ytterligare en. Jag har ett älskat fotografi som jag tror är deras förlovningskort. Mormor är så vacker med sin beslöjade blick och sensuella anletsdrag. Klänningen har hon nog sytt själv. Morfar står rak i ryggen som den soldat han var. Mörkt skönlockig och väldigt stilig.

F photo MormoroMorfarfoumlrlovningen_zps9da004db.jpg
Mormor och morfar

Jag har för mig att mormor växte upp på en stor gård som hette Ryssnäs intill sjön Glan i Östergötland. Dit kom en dag en smålänning som hette Axel. Nu vet jag inte riktigt hur det kom sig att de här två blev ett par men jag har hört att eftersom de var de enda ogifta ungdomarna på gården så ansågs det inte riktigt passande så det var bara att gifta sig. Mycket var annorlunda för hundra år sedan.

Mormors mjuka pepparkaka, planeringsstadiet

Mormor (1887 – 1986) bakade allt matbröd och alla kakor själv. Tror att jag har tjatat om det förut. Nu känner jag mig litet rastlös så här på morgonkvisten och funderar på om jag inte skulle göra något åt julbaket trots allt. Testa några recept innan helgen står i dörren och förväntar sig att allt skall vara klart. Hårda pepparkakor är gott och roligt men degen är knallhård och tungarbetad och kakorna brukar alltid gå sönder när de skall tas loss från plåten. Där får det nog bli fabriksbakat istället. En mjuk pepparkaka borde gå bra och mjuka kakor är gott till te som det dricks kopiösa mängder av i det här huset.

Vad säger nu mormors receptbok? Jo, så här:

Brun mjuk pepparkaka

½ kvart sur grädde, eller söt
1 hg smör
265 g socker
2 ägg
½ tsk nejlikor
½ tsk ingefära
1 tsk kanel
3 kkp vetemjöl
½ tsk bikarbonat, löst i litet ljummet vatten
12 st sötmandlar

Socker och ägg blandas i ett fat. Blandningen vispas kraftigt tills den blir ljus och porös. Kryddor, grädde och smält avsvalnat smör tillsättes. En form smörjes med kallt smör och beströs med siktat bröd. Ej för het ugn. 50 minuter.

Kära mormor, vad i alla glödheta är en halv kvarter grädde?
Jag vet att du brukade köpa en kvart kaffe hos farbror Arvidsson som hade ICA-affären en kilometer nedåt vägen och det var 250 gram. Där borde en halv kvart alltså bli 125 gram. Skulle det motsvara 1,5 dl om jag översätter till rymdmått? Ingen aning, men det låter rimligt. Det brukar vara ca 1 dl vätska i mjuka kakor på 2 ägg. Kör så i första testet. Gissar förresten att sur grädde borde vara typ filmjölk, gräddfil verkar för tjockflytande. Tror att jag kör med vanlig matgrädde.

Tre kkp (kaffekoppar) mjöl skall det vara. Jag minns så väl den kopp du alltid mätte mjöl med. Den var ur den gamla stötta servisen som du och morfar brukade dricka morgonkaffe ur. En lätt sprucken öronlös porslinskopp med ett kinesiskt landskap i rött. Men hur mycket rymde den i ml? Säkert mer än en dl men hur mycket? Hemma har vi just inte några kaffekoppar, vi dricker te. Mammas moccakoppar går förstås inte att jämföra med och kopparna ur den engelska servisen är för stora. Den blommiga servisen som jag fick på min 40-årsdag ligger bäst till men jag gissar att den också är för liten. (OK, den här tedrickande familjen äger alltså tre kaffeserviser 😳 ). Om jag chansar på att din kaffekopp rymde drygt 1 dl mjöl så borde tre kkp bli i runda slängar 3,75 dl. Jag får chansa. Om det här inte är empirisk forskning så vet jag inte vad.

Resten av receptet är inga större konstigheter. Teskedsmått har jag. Bikarbonat saknas men i kakor med denna mjölmängd brukar det vara 2 tsk bakpulver. Jag testar nog med en och en halv så får vi se hur det går. Det värsta som kan hända är att kakan blir platt. Den kommer knappast att förvandlas till råttgift.

Sedan skriver du att kakan skall gräddas i ej för het ugn. Så skriver man när man är född 1887 och lagar allt på ett stort lokomotiv till vedspis som det står Näfveqvarns Bruk på. Där finns inga rattar med gradtal att skruva på. Det är att öppna ugnsluckan, sticka in armen och känna av. Hur du lyckades med det utan att bränna dig fördärvad övergår mitt förstånd. Jag kommer nog att köra min varmluftsugn på 175 grader en sisådär 45 minuter som jag gör med min vanliga sockerkaka.

Och slutligen: Mormor, vad gjorde du med de 12 sötmandlarna? Det står inte i receptet så jag förstår att det är självklart. Tyvärr minns jag inte vad självklart betyder i just det här fallet. Jag har inget minne av hela mandlar i någon av dina kakor. Inte heller att du dekorerade kakan genom att sticka ned dem i smeten. Hackade du dem? Eller malde? Jag har ingen aning men lutar nog åt hackat. Det låter lite gott med hackad mandel i mjuk pepparkaka.

Leker nu Klas Klättermus och letar efter alla ingredienser. Mandlar saknas. Nedrans! Det betyder att det inte blir något testbakande just denna morgon. Nåväl, jag hade i alla fall roligt när jag skrev det här. Tack för sällskapet, kära mormor. Jag saknar dig väldigt mycket.

14 & 15, Tre människor och vad jag vill säga till dem

Vissa människor har en stark påverkan på ens liv. Föräldrar påverkar förstås mest men även andra som man kommer i kontakt med, även om det skett sporadiskt, kan ha en stor påverkan. Ibland utan att ens vara medvetna om det själva. Jag hoppar över familjens påverkan i det här inlägget och lägger därmed hela barndomen och en stor del av vuxenlivet bakom mig.

Vi går tillbaka till tidigt 1980-tal. Jag jobbade som systemerare/programmerare och hade en fantastisk chef. Det var en kvinna från Polen och hon lärde mig massor som jag haft stor nytta av senare i mitt yrkesliv. Innan jag träffade henne hade jag aldrig reflekterat över relationen kund – leverantör och betedde mig ganska småstadsaktigt när jag själv köpte något. Min chef lärde mig kundfokus, resultatfokus och att prioritera på rätt sätt när saker körde ihop sig. Ella, jag saknar ord att uttrycka hur innerligt tacksam jag är över allt du lärde mig. Jag tänker ofta på dig. Din klokhet, din generositet med kunskap och din osvikliga känsla för stil.

Ungefär 10 år längre fram i tiden gick jag en ettårig kurs i internationell PR & Kommunikation på IIU, Institutet för Internationell Utbildning som då hörde till Folkuniversitetet. Vi läste höstterminen i Stockholm och på våren åkte vi över till USA för att plugga på SUNY New Paltz och sedan praktisera två månader på olika företag på Manhattan. Jag blev kompis med en ung kvinna som hette Nina. Vi kom väldigt bra överens och gillade samma saker. Till skillnad från många i klassen som kom direkt från gymnasiet och verkade ta det hela som en kul grej tog vi utbildningen på stort allvar. Den kostade dock ett sexsiffrigt belopp inklusive resa och uppehälle. Jag minns första kvällen i USA. Vi hade tagit bussen till New Paltz, installerat oss på campus, och gjort oss iordning för en gemensam kväll i byn. Vi skulle träffas på en pub och när vi kom in genom dörren tvärstannade vi, tittade på varandra och gick snabbt ut igen. Grovhuggna bord, öl i stora kannor på borden och dyngraka tonåringar var inte vår grej. Vi ville ha vita dukar, ljus på borden och en mysig stämning. Hittade Loup Garou på Main Street och den hade allt vi önskade. Vi åt en god middag och hade en trevlig kväll. Det jag lärde mig av Nina har varit ovärderligt i mitt privata liv. Hon är en varm kärleksfull och alltigenom änglalik person. Helt annorlunda mot alla jag träffat tidigare. Genom att se på hur hon interagerade med andra människor föll så småningom vissa saker på plats i mitt huvud och jag kunde öppna dörrar till inre rum som jag inte anade att jag hade. Kära Nina, tack för att du lärde mig hur man umgås med människor man tycker om på ett kärleksfullt sätt utan att det blir styltigt och onaturligt. Tack för att du hjälpte mig hitta min egna värme så att jag kunde dela med mig av den till andra. Tack för att du (och dina föräldrar) lärde mig hur en familj skall fungera. Utan dig hade jag kanske inte haft den lycka jag har idag.

Den tredje personen är min bästa väninna och hon är den klokaste person jag någonsin träffat, näst min Älskade Make. Hon är en av de få människor jag skulle lita på med mitt liv. Mycket yngre än jag men vis och erfaren. En tuff tjej som lärt mig att det är helt okej att vara tuff så länge man samtidigt är skoningslöst trevlig. Ett föredöme, både yrkesmässigt och privat. Vi har haft massor med kul ihop och det är alltid fest att träffa henne även om vi bara kokar soppa på en spik. Hon är bra på det. Gjorde det en gång hemma hos mig när jag hade “ingenting” i skafferiet. Det blev en jättegod middag och jag har fortfarande ingen aning om hur hon bar sig åt. Kära Ninni, tack för att du är världens bästa, klokaste och snyggaste kompis. Tack för att du lärt mig gå i högklackat, vad som passar till vad och vad man kan och inte kan kläcka ur sig på intervjuer. Tack för alla goda råd och för att du alltid finns där i stort och smått.

12 & 13, Förrätter och boställen

Att jag är en matglad människa vet alla som känner mig. Förrätter är jag däremot inte så bra på, föredrar en rejäl varmrätt och dessert men snacks och småplock som passar till bubbel går alltid bra. Bubbel är iofs en utmärkt förrätt i sig. När vi har gäster hemma så brukar det serveras bubbel med crostini som jag bloggat om här eller minikrustader med skagenröra. Är jag lat blir det chips, nötter eller annat småkrafs. Skall jag rangordna förrätter så blir det väl så här:
– Bubbel med snittar
– Bubbel med chips/nötter
– Drink med chips/nötter

Ganska enkelt. Det måste inte vara finbubbel. Australiska Carrington kostar 69 spänn och duger alldeles utmärkt.

Mitt hem är min borg, brukar det heta och jag är en väldigt hemkär person. Tycker inte om att flytta runt utan rotar mig djupt på det ställe jag slagit mig ned. Som barn får man självklart inte välja men jag har trivts bra på alla de ställen vi bott på, mamma och jag. Det som hände före fyraårsåldern har jag inga klara minnen av. Mamma berättade att vi bodde i ett litet kyffe på Roslagsgatan men jag har ingen aning om vilket nummer det var eller hur det såg ut. Den första bostad jag minns är Östanvägen 6 i Nyköping. Det var ett gult tegelhus precis i kanten av staden. Utanför fanns en stor gräsmatta sedan allmänning och en liten bergklack med ett torp på som tillhörde ett äldre par som hette Westerberg. Snälla människor med en stor grå katt som hette Måns. Ett par stenkast bort låg Kungsladugården och bakom den fanns bara åker och äng tills man kom fram till Östersjön. Nu är där villaområden hela vägen och det lilla torpet och människorna som bodde i det finns inte mera. Jag funderar ibland på att åka ned till Nyköping någon helg och gå runt i mina gamla kvarter med min älskade men jag inser också att städer utvecklas och växer. Det som jag minns är borta och ersatt av annat. Hittade dock en bildlänk till vårt gamla hus. Man får snurra litet på den så att man ser Lekvägen korsa Östanvägen. Vårt hus är det första i en rad av tre. Det översta fönstret i raden till vänster om porten är vårt köksfönster. Där brukade jag sitta och titta ut. En klasskamrat bodde i huset mitt emot och bakom det fanns Gungparken som innehöll allt det som en gungpark skall innehålla. Gungor, karusell, sandlådor, klätterställningar och ett runt skjul med redskap och tillhörande lektant. Parkleken var bra. Vi hade roligt.

Vi flyttade tillbaka till Stockholm 1965. Jag hade fyllt tretton år, mamma hade fått nytt jobb som VD-sekreterare på IVA och tjänstebostad högst upp i huset på Grev Turegatan 14. Det var en vacker lägenhet men inte så privat. Vi bodde i den inre delen av en enorm våning som tidigare tillhört något hovrättsråd eller vad det nu var. När vi kom in från trapphuset fick vi först gå igenom de stora sällskapsrummen där IVA byggde kontor till ekonomiavdelningen. Sedan hade man satt upp en ny låsbar dörr till sovdelen som blev vår lägenhet. Den var ändå stor, över 100 kvadrat med ett enormt kök och ett kallskafferi som jag saknar än idag. Jungfrukammaren intill blev mitt rum och sedan fanns mammas rum, badrum och två sällskapsrum. Vi bodde bra där även om mamma just aldrig fick vara ledig. Telefonen ringde ofta på kvällar och helger och mamma fick springa ned på kontoret för att rota efter saker som någon slarver glömt. Vi bodde kvar till 1972 då IVA bestämde sig för att kontorisera även vår del och vi flyttade till Värtavägen 25 där mamma bodde till sin död 2005. Själv flög jag ur boet samma år som vi flyttade till Värtavägen och efter en del kringelikrokar har jag landat för gott på Gävlegatan. Här bor jag bra med min man och har inga planer på att flytta. Det enda jag saknar är balkong men vi har har en vacker park utanför fönstret och Hagaparken på nära håll så jag kan inte klaga. Fönsterbrädorna räcker gott för våra chiliodlingar. De nya plantorna har precis grott. Det är vår nu och jag har glatt ställt fram våra klockor till sommartid.

Dag 25 – ännu en första

Min första alldeles egna bok på engelska, The King of the Castle av Victoria Holt. Jag har den fortfarande kvar. Den trycktes 1967 och det står 18,90 med blyerts på insidan av pärmen. Det var litet andra priser på den tiden. Andra löner också inte att förglömma. Det är inget litterärt mästerverk och nu läser jag mest andra saker men jag tycker ändå om den och behåller den av nostalgiska skäl. När jag nu sitter och fingrar på den flyttas jag tillbaka till mitt flickrum i vår vackra lägenhet på Grev Turegatan och livet och Stockholm som det var då. Stureplan fullt med spårvagnar, Lidingötågets station vid Humlegården, Franska Skolan uppe vid Johannes kyrkogård och hästarna i Stockholms Ridhus uppe vid nuvarande ryttarstadion. Böcker som man har levt med länge har en förmåga att flytta en tillbaka i tiden. Jag tror att det är dags att läsa om den här nu.

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Förlossningen var svår. Smärtan olidligare än något annat jag upplevt och jag är tacksam för att minnet sorterat undan den i en av de mest dammiga vrårna i mitt medvetande. Jag minns hur barnmorskan lade upp min son på min mage och jag såg in i hans ögon för första gången. Han var bara några sekunder gammal men blicken som jag mötte var lika gammal som Livet självt. Nästan strängt såg han djupt in i mig och mig hjärta slog dubbelslag. Jag blinkade till och när jag slog upp ögonen igen var den gamle borta och den nyfödde låg där med sina oseende babyögon. Jag vet att vi inte har någon själ, det är bara ännu ett av de begrepp människan har skapat för att göra sig själv mycket viktigare än hon är, men när jag tänker tillbaka på det där ögonblicket och de gamla ögonen vacklar jag. Inte för att jag verkligen tror på själen utan för att jag så innerligt skulle önska att den fanns och det är skillnad.

Dag 20 – Den här månaden

Det har varit en av de bästa julmånaderna hittills. För en gångs skull har jag inte stressat det minsta utan bara haft roligt med förberedelserna inför helgen. Eftersom det har varit få lediga dagar skall vi inte åka någonstans så det är inga tider att passa eller andra krav än de som vi själva ställer. Det har varit mycket skönt för vi har båda jobbat ganska intensivt hela hösten och njuter nu i fulla drag av stillsamma dagar med god mat och inga måsten. Jag är särskilt glad för att jag hann putsa fönstren till första advent, jag är litet nojig med det. Bara dagen efter det var klart så kom kylan och den har ju hållit i sig som alla vet. Sedan har vi bestämt vad vi tycker om att äta till jul och koncentrerat oss på det. Det blir inga nötter i år för vi äter dem ändå inte och det blir bara den julmat som vi absolut inte vill avstå från. Sill, skinka, revben, sylta, rödbetor och rödbetssallad samt en cheddarost. Litet skagen, löjrom och champagne slinker också ned och det blir ikväll.

När jag står och stökar i köket kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på mormor och jularna hos henne. Mormors julbord var fantastiskt och hon gjorde allt utom prinskorven själv. Innan jul hade hon bakat vörtbröd, rågbröd, saffransbröd, bullar och flera sorters kakor. Hon hade lutat fisken, lagt den i blöt, kokat sylta, skinka och stekt revbensspjäll. Hon och morfar var noga med mattider och de började alltid dagen tidigt med en kopp kaffe och ostsmörgås. Sedan blev det frukost klockan 10 med gröt eller havrevälling, smörgås och litet småvarmt. Eftermiddagskaffe intogs kl 14 tillsammans med bullar och kakfat. Sedan fortsatte de med dagens arbete till middagen kl 17 som alltid bestod av smörgås, varmrätt och efterrätt. Vi åt alltid i köket utom på helgerna då mormor dukade fint i salongen. Aldrig att hon satte fram en kastrull på bordet. Det var otänkbart.

På julafton började vi med dopp i grytan, köttbullar och julkorv. Vid vanlig frukosttid kl 10 förstås. Minns att jag brukade vara glupande hungrig då. Barn vill helst ha något i magen före 10 men det var bara att stå ut. Större delen av dagen ägnades ändå åt ett intensivt längtande till kväll och julklappsutdelning. Men innan dess åt vi julmiddag och då började mormor som vanligt med att “ställa fram en smörgås”. Enligt mormors vokabulär betydde det minst två sorters hembakt matbröd, smör, ost, sill som mormor lagt in själv, den vackra julskinkan med sin skinkpinne som mormor dekorerat med kråspapper i rött och vitt, prinskorv och mormors goda köttbullar. Gurka och tomater förstås. Julmust att dricka, aldrig öl eller vin hos mormor. Sedan kom varmrätterna. Först härliga plommonspäckade revbensspjäll med mos från hösten äppelskörd. Grönsaksfat och kokt potatis. Sedan lutfisk med massor av vit sås och kryddpeppar. Till efterrätt brukade det bli ris à la Malta eller konserverad frukt med vispgrädde. Jag förstår än inte idag hur jag någonsin lyckades få i mig allt det där men jag var glad i mat som barn. Sedan var det kaffe och julklappsutdelning, TV-tittade och plock med frukt, nötter, fikon, dadlar och godis. Det var härliga jular och jag tänker med saknad på mormors stora vackra hus och den underbara trädgården med blommor, syrenhäck, äpplen och kökstäppan.

Mormos hus
Flygfoto monterat på pannå.