Mellan vågtopparna måste det finnas en dal

Har varit där ett tag nu, därav bloggtorkan. Har inte mått så bra. I-landsproblem som vanligt. Med tanke på hur det ser ut i världen kan jag inte tycka annat än att mina egna små depressioner är futtiga. Inte för att jag mår bättre av det men man känner ju som man känner. Deal with it, typ.

Den här gången var det samma sak som förrförra sommaren. Jag hade varit ledig ett tag och hunnit känna efter hur fantastiskt skönt det var och tänkte på hur underbart det skall bli att pensionera sig om några år. Tålamod har aldrig varit min starka sida och nu när jag ser målsnöret framför mig och desperat sträcker mig efter det så blir jag totalt knäckt av att inte nå det. Jag kan inte gå tidigare än 62 år och en månad. För säkerhets skull blir det väl augusti 2014. Det är inte så lång tid och absolut inget att gnälla för men förklara det för en inre längtan som har vuxit sig stark under minst 15 år (för det var då jag började nedräkningen) och inte vet vad tålamod är för något. Barnsligt, jag vet men att veta hjälper inte.

Jag vill helt enkelt äga mitt liv själv.

Man är hela livet ägd av någon eller någonting. Det börjar med att föräldrarna äger en. Mer eller mindre. Mamma regerade mitt liv med järnhand till sista andetaget och jag var ständigt livrädd för henne. Hon gjorde det självklart inte av elakhet. Hon var själv ett misshandlat barn och hon gjorde bara det bästa hon kunde, det som hon trodde var rätt. Nu när hon varit borta i fem år så börjar såren läka. Jag tänker på henne med värme men sörjer inte. Det är fortfarande så överraskande att kunna andas fritt, att kunna göra saker utan att vara rädd för vad hon skulle säga. Jag vågar till och med ha håret som jag själv vill. 🙂

Efter föräldrarna ägs man av skolan i många år och sedan av arbetsmarknaden. Arbete ger frihet, det är viktigt och jag tycker att det är roligt att jobba för det mesta. Tyvärr är svensk arbetsmarknad väldigt diskriminerande. Är man för ung, för gammal, funktionshindrad eller om man har ett osvenskt namn så är det skitsvårt att få tag i ett jobb som stämmer både med ens kvalifikationer och ambitioner. Som tur är finns bemanningsbranschen som är uppfriskande vidsynt och en räddningsplanka för många. Utan mitt bemanningsföretag hade jag kanske varit långtidsarbetslös eller utförsäkrad. Så även om jag önskar att yrkeslivet skulle ta slut imorgon så är jag glad för mitt jobb.

Om drygt fyra år hoppas jag alltså på att äga mitt liv själv. Budgeten blir stram men kostnaderna kommer att minska och jag är bra på att leva ekonomiskt. Jag ser fram emot att få tid över genom att inte vara pressad av den. Ingen klocka, inga fasta tider utan bara frihet att göra det jag vill, när jag vill. Baka mera bröd, fixa hemma, kanske börja måla eller skriva. Skämma bort min älskade. Orka vara mera social än vad jag är nu. Det kan bli några bra år innan ålderskrämporna sätter in så pass att det blir risk för att vårdapparaten vill äga mig. Då hoppas jag att jag har styrkan att hoppa av själv innan det blir för sent.

Ett glas om dagen

Nu har det kommit en ny studie som visar att ett måttligt(!) intag av vin, helst rött, har positiva effekter. Anna Bäsén som jag gärna läser både i Expressen och på Twitter länkade till denna artikel i China Daily’s hälsosektion. DN har även skrivit om en studie som visar att ämnet resveratrol som finns i vindruvans skal “skyddar hjärta, kärl, ögon och ben mot att åldras“. Nu tvivlar jag på att någonting öht kan skydda oss från att åldras. Vi blir alla äldre med tiden och vi måste alla dö. Så är det bara. Resveratrol finns förresten i en massa andra bär också så man kan säkert lika gärna äta dem. Frågan är hur mycket. Jag tar nog hellre ett glas rödvin om dagen än en halv pall med färska tranbär. 🙂 Googlar man på ämnet så ser man att många hälsokvackare snabbt hoppat på tåget till lättförtjänta pengar från godtrogna konsumenter. Quackwatch manar till försiktighet.

Kom nu att tänka på något som min kloka mormor brukade säga: För mycket och för litet skämmer allt. Till helgdagsmiddag dricker jag gärna vin. Om jag tar ett glas vin till en lunch en ledig dag späder jag gärna ut det med vatten. Nej, det är inte så hemskt som det låter. Det blir svalt, lätt och gott. Passar utmärkt till lunch och man blir inte lummig i huvudet av det. Ett glas räcker. Kosttillskott och dyrbara undermediciner tackar jag nej till.

Dagens i-landsproblem

Jag har haft det litet svajigt med hälsan de senaste två åren ungefär. Det hör naturligtvis till när man börjar närma sig slutet på medelåldern. Det händer att jag får hjärtklappning och ont. Ibland kan det göra väldigt ont. Det blir svårt att andas , jag blir yr handsvettas och får ångest. Är jag hemma brukar jag gå och lägga mig på sängen en stund, är jag på jobbet står jag helt enkelt ut och dubbelkollar allt jag gör eftersom koncentrationsförfågan far ut genom fönstret när de här anfallen kommer. Eftersom jag är mera medicinskt nyfiken är rädd så har jag nöjt mig med att leta litet på nätet och sedan ignorera det hela till nästa gång om en timme eller två dagar eller när det nu händer. Vårdguiden i all ära, men seriöst… om jag skulle ta det där på allvar skulle jag landa på akuten flera dagar i veckan och det är inte rimligt. Det hela beror förmodligen på stress vilket också är den första förklaringen Vårdguiden tar upp. Nåväl, jag travade iaf iväg till min snälla husläkare på utmärkta Kvartersakuten Matteus i onsdags. Hjärtat slår snällt och stadigt som det skall och blodtrycket var perfekt; 80/123 eller vad det nu var. Var in på labbet och lämnade en större del av mitt blodförråd och skall tillbaka efter provsvaren om en vecka. Får även en remiss till en bra ögonläkare. Min gamla har gått i pension och det behöver mina glasögon också göra. Ser fram emot att gå till Stureoptikern och kolla på bågar. De har ett fantastiskt produktutbud. Jag kommer väl att fastna för Chanel som vanligt. Glasögon är ett fashion statement. 🙂

Det verkar inte vara något större fel på mig och min egen teori är att jag helt enkelt stressar och sjåpar mig. Till en del kan det bero på öronproblem. En kollega har också yrselanfall ibland och även när hon ligger ned. Jag fick nästan panik när det hände mig första gången sedan asgarvade jag. Hur sjutton kan det kännas som om man är på väg att ramla omkull när man redan ligger ned? I sin sköna säng dessutom. Urfånigt! Men det kan bero på något med de små kristaller som finns i innerörat där balanssinnet bor. Även detta påverkas av stress men jag vet att jag har något med öronen. Har varit extremt känslig för höga ljud sedan jag var barn och det blir inte bättre med åren trots att jag hör dåligt numera. Kanske dags att ta en ny hörselkurva. Doktorn mumlade något om hörapparat för 5-6 år sedan. Undrar om det finns snygga svarta med bling på? Förresten… varför finns det inte glasögon och hörapparat allt-i-ett? Snygga. Snälla någon, uppfinn!

A propos höga ljud så hade Magdalena Ribbing fått en ny fråga om barnskrik i dagen DN. Det är ett ganska vanligt ämne där och diskussionerna brukar snabbt bli ganska infekterade. Jag håller nog med frågeställaren om att barn låter mera idag än vad de gjorde förr. Det är väl både bättre och sämre. Bättre, för jag vill inte tillbaka till den tid då man fick ett slag i ansiktet om man råkade säga ett pip för mycket och sämre för det gör så förtvivlat ont i öronen med dessa gälla skrik och vrål överallt. På något sätt borde det väl gå att lära ungarna att inte vråla så förbaskat så fort de inte får allt de pekar på nuuu! Fri fostran är väl bra men det är skillnad på frihet i fostran och frihet från fostran. Det sistnämnda verkar tyvärr vara ganska vanligt. Jag kunde inte låta bli att ge en kommentar till Ribbings blogg:

Jag tror att det finns någon form av undersökning på hur högt barn låter. Minns att jag läste en kort artikel i Illustrerad Vetenskap för flera år sedan och jag har letat mig blå efter den på nätet men inte hittat den. Studien visade att ett barn som är riktigt upprört kan komma upp i samma decibeltal som ett gevärsskott (kulvapen) eller ett Fokkerplan i startögonblicket. Alltså klart över gränsen för obotliga hörselskador för de som råkar finnas i närheten.

Jag har letat som en galning efter den där studien som jag läste om. Själva tidningen har gått till pappersinsamlingen för åratal sedan. Googlar jag hittar jag en (förbaskat stor) PDF om ljudöverkänslighet, hur det artar sig och vad det kan bero på. Sedan finns en del annat om buller och ljudmiljö i största allmänhet men ingen vetenskaplig studie. Att barnskrik kan göra skitont i öronen vet väl de flesta men det är så icke-pk att klaga på. Barn skriker, det är väl bara att gilla läget. Deal with it, typ. Jo, det får man väl göra och jag går ingenstans utan mina öronproppar. Kommer det in en dagisklass på bussen flyr jag i panik och tar nästa buss. Det funkar. Sedan finns situationer som inte går att undvika. Som den gången en femåring fick ett vansinnesutbrott för att han inte fick leka med dörrhandtaget på flygplanet. Risken för att ungen skulle ha lyckats öppna dörren på 10 000 meters höjd var nog minimal men flygplansdörrar är inte leksaker. Det var decibel det. Ringde i öronen på mig nästan en hel dag efteråt och jag hade tyvärr bara en pappersservett att stoppa i öronen. Jo, sådana situationer går förstås också att undvika. Jag reser inte längre. I-landsproblem, javisst. 😀

Hurra för käringpiller!

Jag tillhör den generation som levt större delen av sitt vuxna liv med hormontillskott. Jag är född 1952 och började äta p-piller i 19-årsåldern. Med avbrott för graviditet och påföljande amningsperiod 1976-77 knaprade jag mina (numera utgångna) Folinett ända till menopaus som inträffade för kanske 5-6 år sedan. Jag har ofta undrat vilken påverkan det eventuellt kan ha haft på min kropp och min hälsa men eftersom jag har mått bättre med hormoner än utan så har jag inte reflekterat över det särskilt mycket. Jag är medveten om bröstcancerlarmet som kom för ett antal år sedan men jag visste samtidigt att det fanns ett påstått samband mellan p-piller och skydd mot livmoderhalscancer så jag tog det lugnt och gjorde det som jag mådde bra av, dvs knaprade på.

Nu visar det sig att den förväntade ökningen av kvinnors medellivslängd har bromsats upp och att det beror på att kvinnorna har skrämts bort från hormonerna av bröstcancerlarmet. I en debattartikel i DN 2009-12-27 av Dr Carolina Kockum Lybeck står det bl.a. att “kvinnors förväntade ökning av livslängden plötsligt bromsats upp till en takt som är lägre än någon gång under det senaste halvseklet.” och “hormonbehandling innebar en kraftig minskning av kvinnors totala risk att dö. En sammanställning av 30 olika studier med sammanlagt 26 708 kvinnor visade att kvinnor under 60 års ålder som tog hormonbehandling hade en risk att dö som bara var 61 procent av obehandlade kvinnors risk.” För min egen personliga del betyder livslängden mindre än livskvaliten. Jag vill hellre lägga liv till mina år än tvärtom och vi brukar ändå passera 90-årsstrecket med god marginal i min familj. Enligt Dr Kockum Lybeck minskar hormonerna risken för både hjärt- och kärlsjukdomar, mag- och tarmcancer, diabetes och osteoporos. “En hormonbehandling som påbörjas tidigt minskar enligt ett antal studier också demens och Parkinsons sjukdom, förbättrar reumatoid artrit, minskar antalet höftprotes­operationer för artros och minskar troligen risken för depression“. Det låter bra. Folk är naturligtvis olika men jag har personligen märkt att jag är mycket jämnare till humöret med hormoner än utan.

Efter menopaus testade jag att återgå till “det naturliga” ett tag för att se hur kroppen skulle reagera. Det var fruktansvärt. Efter bara några veckor hölls jag vaken på nätterna av värmevallningar, fick ett humör som en varulv och kände hur hela kroppen bara gav upp. Håret vissnade, slemhinnorna vissnade, hela jag vissnade. Okej, det kan vara hur natuurligt som helst men jag mådde skitdåligt. Först testade jag med diverse naturpreparat som Remifemin men de funkade inte. Efter några veckor bokade jag tid hos gynekologen, fick lågöstrogenet Activelle utskrivet och sedan dess mår jag som en prinsessa. Det tänker jag fortsätta med.

Fortsättning på julkalkonen

Vi började göra fyllningen till kalkonen på julaftons eftermiddag. I Peru äter man vanligtvis mycket sent och är klar vid midnatt då fyrverkerierna börjar. Sedan delar man ut julklappar. Fyllningen är enkel. Man fräser fläskfärs med hackad gul lök, vitlök, salt och peppar. För att få litet sötma lägger man i en näve russin. Sedan fyller man pippin med detta och hivar in den i ugnen. Innan dess hade jag penslat den med litet marinad och lönnsirap för att få den där läckra guldgula färgen. Ett trick som jag anammat från Nigella.

Peruansk kalkon
En kalkon på 4,7 kilo behövde två timmar i 150 grader för att bli klar.

Kalkontallrik
Serverad på peruanskt vis med ris. Sallad glömde vi tyvärr bort. Vi är just inga grönsaksätare.

Som tur var tjuvstartade vi med julklappsutdelningen. Efter den bastanta kalkonmiddagen hade jag nog inte orkat. Det var massor med paket, vi turades om att vara tomte och alla rim lästes upp. Förutom expansionen till Borderlands fick jag ett nytt fantasy RGP, Dragon Age, av Älskade Make. Det påminner en del i stilen on NWN1 men har snyggare grafik. Jag har inte kommit så långt i det ännu så jag vet inte hur öppen världen är. Om man kan larva runt överallt som i Oblivion eller om det är snitslade banor som i t. ex. Dungeon Siege. Vi får se.

Jag fick även en vacker handduk med svanmotiv av min kära svärmor och ett hett åtrått doftljus från våra gäster. Av Per fick jag böcker. Han vet ju att jag älskar böcker över allt annat. Det blev två spelguider, en till Dragon Age och en till Fallout 3. Han vet att jag gillar V for Vendetta så han skaffade mig boken av Alan Moore och David Lloyd som filmen bygger på. En del av Anita Blake, The Laughing Corpse i serieform följde också med. Böckerna finns hos den där seriespecialisten på Stora Nygatan i Gamla Stan. Glömmer jämt vad den heter. Sedan köpte Per två böcker till på hugskott och jag tror att de är lyckträffar. Jag har alltid dyrkat Carl Sagan och nu fick jag The Demon-Haunted World. Det skall bli fantastiskt spännande att läsa den. Jag ser också fram emot att sätta tänderna i The Next Fifty Years, science in the first half of the twenty-first century. En samling essäer från ledande forskare editerad av John Brockman. Det kommer att bli mycket läsande denna vinter. Underbart! Om vi någonsin flyttar från vår lägenhet (knappast troligt) så skall den nya lyan absolut ha ett bibliotek. Ett riktigt ett med bokhyllor längs alla väggarna och sköna fåtöljer eller en soffa i skinn. Önska kan man ju alltid göra. Både billigt och roligt och det gör faktiskt inget om det inte slår in. Vi har det så bra som vi har det.
Avslutar med en av de mest hjärtslitande filmer jag vet. Pale Blue Dot av och med Carl Sagan.

Morgonjympa

Typiskt. Jag går upp, tar hand om köket, frukosterar, duschar och sträcker mig efter min favoritprodukt.

Cuccio pomegranate

Cucchios ljuvliga pomegranate & fig butter blend Den står på toalocket och jag behöver bara sträcka mig liitet grand. Då drar det till i ryggen. Smärtan och chocken är så intensiv att jag nästan dyker omkull. När knäna slutat skaka kan jag ynka in i sovrummet som en ledbruten räka och pipa på hjälp. Älskade make tröstade, stöttade och smorde in. Kollade upp Vårdguiden och det verkar handla om akut lumbago. Ganska lindrigt för jag är redan på benen igen. Det värker förstås men jag kan röra mig även om det sker med stor försiktighet. Lägger en diskret makeup i väntan på en skicklig fotograf som skall komma till oss om en stund. Min gamla mascara är slut så jag tar upp ett prov som jag fick i Chaneldisken på NK senast.

Chanel mascara

Exceptionell de Chanel har en kul borste och är lätt att applicera. Jag tyckte att resultatet blev bra. Tills jag gjorde misstaget att fotografera. Kamerans öga är stort och skoningslöst. Obarmhärtigt avslöjar den min gamla hud, hur klumpig mascaran ändå blev och alla små linjer kring ögonen.

Make 091018

Det är så här jag ser ut och jag försöker hantera det. Jag blir äldre, det kan inte hjälpas. Jag försöker tänka att det åtminstone är bättre än alternativet men kan inte påstå att jag skuttar runt av glädje direkt. Man får ta det som kommer till en. Både klumpig mascara och lumbago. Som tur är finns det snälla människor som kommer till en med chokladpraliner. Tror att jag skall ta en nu. 🙂

Digitalt testamente – en affärsidé?

När jag såg kommentaren från Webwill på mitt förra inlägg tänkte jag först reagera med ryggmärgen och rapportera det som spam eller möjligen skriva ett surt mail och be dem köpa en reklamplats. Men eftersom solen skiner och jag är på gott humör idag så bestämde jag mig för att kolla på deras hemsida för att se vad det var för något. Det är onekligen en affärsidé men jag undrar om det som de erbjuder inte lika gärna kan täckas upp av de testamenten som folk skriver i vanliga fall. Fonus är nätmogna och säkert en allvarlig konkurrent. Deras internettjänst fungerade alldeles utmärkt när jag använde den för att administrera min mors begravning för tre år sedan. Nu ser jag att de dessutom har det utmärkta Vita Arkivet online. Bankernas familjejuridiska rådgivning vill säkert också ha en bit av kakan. Om man skall se krasst affärsmässigt på det hela vore det kanske en idé för Webwill att köra igång företaget och sedan casha hem genom att sälja det till en storfräsare i branschen efter ett år eller tre. De har lyckats få litet press, bl.a. SvD och Metro Teknik, men jag måste erkänna att det gått mig totalt förbi. Jag är för det mesta ganska blind för reklam.

Uppdatering 2009-09-23:
Nu har jag fått ännu en reklamkommentar. Denna gång från “Sveriges främsta minnessida“. Måste erkänna att jag aldrig hört talas om den. Gissar att konkurrensen i det här affärssegmentet inte är så rasande stor men den kommer säkert att öka med tiden. Eviga Minnen har ambitionen att expandera genom “ombud”. Ombud kan vara begravningsbyråer men också andra aktörer som arbetar med människor och dödsfall typ präster, kuratorer med flera. Smart. Jag surfade runt på Fonus hemsida en lång stund men hittade inget om evigaminnen.se.

Tittar man efter prisuppgifter på Eviga Minnen så är den mest iögonenfallande kostnaden “gratis” men “faktureras” på andra ställen. Beloppet 250 kr förekommer här och där. Klickar man runt litet hittar man att den gratis minnessidan finns kvar i ett år. Sedan kan man skapa “eviga” minnessidor för 250 eller uppgradera en gratissida till evig för 500 kronor. För övrigt ser sidan ganska trevlig ut på ett höstmysigt sätt men är i min smak på tok för svart. Svart är visserligen Dödens färg i vår del av världen men jag tycker att det blir för mycket. Kanske kan man göra om färgerna efter eget tycke. Det vore bra. I vilket fall som helst är det inget som jag vill nappa på. Användarvillkoren är läsvärda på flera sätt.