Byggmöte

När maken och jag gick till PrisXtra och handlade i helgen stannade vi till en stund vid tavlorna som presenterar byggena av den nya Hagastaden.

Här, i slutet av vår gata, skall nya PrisXtra och en massa andra butiker flytta in. Förhoppningsvis redan i år.

Bäst vi stod där och diskuterade hörde vi ett inlägg i debatten och vände oss om. Där stod en äldre herre med käpp och pigga ögon. Vi började prata om de nya byggena. Han var gammal byggnadsingenjör och nu tog diskussionen fart. Han hade massor av intressanta saker att berätta. Han hade mest jobbat med sjukhusbyggnader och kände väl till vilka problem som man har att hantera när det gäller den sortens samhällsservice. Vi fick bland annat veta att ett av de största problemen när det gäller ny- och ombyggnad av sjukhus är röntgenavdelningarna. De har mycket speciella krav med tanke på strålningen och nu när det dessutom finns magnetröntgen så tillkommer nya utmaningar i form av avskärmningar mot magnetism osv.

Vi pratade också om Stockholm förr och nu. Den gamle ingenjören var var född på Sveavägen där det låg ett barnsbördshus för länge sedan. Han lumpade i flottan i slutet av kriget (förmodligen WW2) och en del av fredstiden som följde efter det. Hela två kronor hade han i daglön. Mycket pengar på den tiden. Han berättade att det första man gjorde så fort freden kommit var att gå ut och röja minor som låg överallt i Östersjön. Jag undrade om det inte var väldigt farligt. Inte alls, försäkrade han och förklarade precis hur de fungerade och hur man desarmerade dem. Till och med hornminorna som jag trodde var extremt känsliga kunde man lätt ta hand om med hjälp av skiftnyckel och skruvmejsel.

Vad jag förstod har han alltid bott i Vasastan/Norrmalm och har sett hur våra kvarter och Stockholm i övrigt utvecklats och förändrats. Självklart talade vi om rivningen av Klara och var överens om att det var väldigt synd men på den tiden hade man inte den teknik som behövdes för att kunna renovera hus utan el och sanitet. Jag minns att det fanns dasslängor på gårdarna här och var och många hus hade inte ens varmvatten. Vi snackade också om hur kommunala kommunikationer fungerar och inte fungerar. Det har talats om spårvagn till Hagastaden och nya Karolinska men det tyckte inte den gamle ingenjören var någon bra idé. Om en spårvagn havererar, om det blir isproppar i spåren eller vadsomhelst så står den där och korkar igen trafiken tills någon kommer och tar bort den i den mån det nu går. Om rälsen är kass så tar det en himla tid. Buss och tunnelbana vore mycket bättre, det var vi överens om. Sedan snackade vi om trådbussar. Jag minns dem väl. Tysta, driftsäkra (om inte strömmen gick) och avgasfria. Om det hände något kunde de alltid koppla loss från trådarna och köra undan med hjälp av batteriet så att de inte stod i vägen. Nu har ju utvecklingen med elbilar börjat ta fart så det vore väl bra om vi kunde få litet elbussar i stan. Vi surrade på och stampade fötter i kylan. Till slut stod vi inte ut längre utan tog farväl av den trevlige ingenjören och värmde upp oss inne på PrisXtra.

Jag älskar gamla människor. De är en levande vittnen till en tid då jag inte fanns och när de är borta finns bara fragment i form av bilder, tidningartiklar och annat kvar. Historia men med väldigt litet personlighet. Jag önskar att vår moderna epok kunde ge sig tid att lyssna litet mera på våra gamla innan de lämnar oss för alltid. Inte för att nostalgiskt längta tillbaka till det som (inte var bättre) förr utan för att få en grund från vilken vi kan göra avstamp mot framtiden.