Klev ut i ett julkort imorse. Det hade snöat ända sedan igår och nysnön lyste nästan elektriskt i det blå gryningsljuset. Jag hade sovit ut ordentligt och klockan var nästan sju. En tid då jag i vanliga fall kliver in på kontoret i Barkarby. Nu var det mera trafik och mycket folk i rörelse och jag tänkte på alla människor jag mött under 40 års kollektivåkande till olika arbetsplatser.
Vi sjutiden på morgonen är det kostymfolket som härskar. Det är kostymer, dräkter, portföljer och dataväskor. Välklädda men stressade människor som trängs, svettas och försöker hålla dagens första möten per mobiltelefon. Det är barnvagnar med morgonsura ungar och svettiga föräldrar med panikartade blickar på klockan. Det är skolbarn och något äldre studenter på väg till dagens första lektion. Allt andas stress och trängsel.
Backa en dryg timme till ca halv sex – sex. Då är trafiken gles och det är inte alls samma trängsel på buss, tunnelbana eller pendeltåg. Det är den tid jag själv föredrar att vara uppe. Jag får alltid sittplats och kan läsa min morgontidning och betrakta andra morgonpendlare. Denna grupp är helt väsensskild från den förra. Det finns visserligen en och annan tidig kostym men de flesta har grova kläder. Skyddskläder, målarställ, neonvästar med något byggföretags logga på, blåställ eller helt vanliga oömma kläder. De är yrvakna och trötta. Många har kaffemuggar och en bulle från pressbyrån.
Jag ser en kvinna som sover. Vid varje station rycker hon till och tittar nervöst ut för att se var hon befinner sig. Jag hoppas att hon inte missar sin hållplats. Litet längre fram sitter en man och tittar tankfullt ut genom fönstret. Han har händerna i knät. De är grova och valkiga av mycket och hårt arbete. Jag undrar vad han tänker på. Tvärs över gången sitter ett par grabbar i hantverkarkläder och verktygsbälten. Kanske jobbar de på något byggföretag. De pratar och gestikulerar. Jag förstår inte ett ord men uppfattar en del franska uttryck som hors-jeu, but och coup franc. Aha, de snackar fotboll. Säsongen har väl börjat någonstans. De ser ut att ha trevligt. Jag hoppas att de får fortsätta ha en bra dag.
Jag ser alla dessa människor. De bygger våra hus och vägar. De rensar våra rör, skottar våra tak och bemannar vårdcentraler, dagis och caféer. De arbetar hårt och enträget och ofta för en dålig lön. Efter ett långt yrkesliv väntar förslitningar, värk och en mager pension. Jag ser deras trötta anleten och mitt hjärta fylls av kärlek.
Akela's Lair 