Byggmöte

När maken och jag gick till PrisXtra och handlade i helgen stannade vi till en stund vid tavlorna som presenterar byggena av den nya Hagastaden.

Här, i slutet av vår gata, skall nya PrisXtra och en massa andra butiker flytta in. Förhoppningsvis redan i år.

Bäst vi stod där och diskuterade hörde vi ett inlägg i debatten och vände oss om. Där stod en äldre herre med käpp och pigga ögon. Vi började prata om de nya byggena. Han var gammal byggnadsingenjör och nu tog diskussionen fart. Han hade massor av intressanta saker att berätta. Han hade mest jobbat med sjukhusbyggnader och kände väl till vilka problem som man har att hantera när det gäller den sortens samhällsservice. Vi fick bland annat veta att ett av de största problemen när det gäller ny- och ombyggnad av sjukhus är röntgenavdelningarna. De har mycket speciella krav med tanke på strålningen och nu när det dessutom finns magnetröntgen så tillkommer nya utmaningar i form av avskärmningar mot magnetism osv.

Vi pratade också om Stockholm förr och nu. Den gamle ingenjören var var född på Sveavägen där det låg ett barnsbördshus för länge sedan. Han lumpade i flottan i slutet av kriget (förmodligen WW2) och en del av fredstiden som följde efter det. Hela två kronor hade han i daglön. Mycket pengar på den tiden. Han berättade att det första man gjorde så fort freden kommit var att gå ut och röja minor som låg överallt i Östersjön. Jag undrade om det inte var väldigt farligt. Inte alls, försäkrade han och förklarade precis hur de fungerade och hur man desarmerade dem. Till och med hornminorna som jag trodde var extremt känsliga kunde man lätt ta hand om med hjälp av skiftnyckel och skruvmejsel.

Vad jag förstod har han alltid bott i Vasastan/Norrmalm och har sett hur våra kvarter och Stockholm i övrigt utvecklats och förändrats. Självklart talade vi om rivningen av Klara och var överens om att det var väldigt synd men på den tiden hade man inte den teknik som behövdes för att kunna renovera hus utan el och sanitet. Jag minns att det fanns dasslängor på gårdarna här och var och många hus hade inte ens varmvatten. Vi snackade också om hur kommunala kommunikationer fungerar och inte fungerar. Det har talats om spårvagn till Hagastaden och nya Karolinska men det tyckte inte den gamle ingenjören var någon bra idé. Om en spårvagn havererar, om det blir isproppar i spåren eller vadsomhelst så står den där och korkar igen trafiken tills någon kommer och tar bort den i den mån det nu går. Om rälsen är kass så tar det en himla tid. Buss och tunnelbana vore mycket bättre, det var vi överens om. Sedan snackade vi om trådbussar. Jag minns dem väl. Tysta, driftsäkra (om inte strömmen gick) och avgasfria. Om det hände något kunde de alltid koppla loss från trådarna och köra undan med hjälp av batteriet så att de inte stod i vägen. Nu har ju utvecklingen med elbilar börjat ta fart så det vore väl bra om vi kunde få litet elbussar i stan. Vi surrade på och stampade fötter i kylan. Till slut stod vi inte ut längre utan tog farväl av den trevlige ingenjören och värmde upp oss inne på PrisXtra.

Jag älskar gamla människor. De är en levande vittnen till en tid då jag inte fanns och när de är borta finns bara fragment i form av bilder, tidningartiklar och annat kvar. Historia men med väldigt litet personlighet. Jag önskar att vår moderna epok kunde ge sig tid att lyssna litet mera på våra gamla innan de lämnar oss för alltid. Inte för att nostalgiskt längta tillbaka till det som (inte var bättre) förr utan för att få en grund från vilken vi kan göra avstamp mot framtiden.

Litet störd. Inlägg 20 #blogg100

Har semester resten av veckan. Skönt att rensa huvudet och komma fräsch och utvilad till nästa uppdrag. Skönt att kunna gå och handla på morgonen när PrisXtra var så gott som tomt. Valde länge bland olika sorters kattsand. Bosses förra matte hade med sig Cats’ Best Öko Plus ekologiska kattströ men det verkar bara finnas på nätet. Köpte en säck med ToaLätt som är gjort på returpapper men ändå påstås vara dammfritt. Vi får väl se. Skall surfa runt imorgon efter en bra nätbutik och beställa ekosanden därifrån.

Lunchade lätt på pizzakryddad omelett. Mycket lättlagat. Bara en vanlig fransk omelett med en massa tomater, ost och oregano ovanpå. Lekte sedan litet med Bosse och spenderade resten av dagen på nätet. Hittade en länk på Twitter till en dokumentär om mobbing. Den väckte en massa obehagliga minnen men också tankar, frågor och funderingar som legat och värkt i decennier. Filmen gjorde mig mycket upprörd och jag kan inte samla intrycken till något vettigt just nu. Det enda jag klarar av att prestera är det vanliga larvet. Kanske kan jag formulera mig imorgon när jag sovit på saken och kunnat sortera alla tankar och känslor som far runt. Jag är mycket vred.

Ge inte sopor till hemlösa. Inlägg 18 #blogg100

Varje dag går jag förbi Myrorna på Tomtebogatan. Ofta står det en kasse eller två vid dörren i väntan på att de skall öppna för dagen. Det finns en mycket tydlig skylt på dörren som vänligt uppmanar folk att låta bli att ställa gåvor i porten men den förblir oläst verkar det som. Imorse stod det inte bara kassar utanför dörren. Där stod tre stora flyttlådor, noggrant genomsökta, och några plastkassar med lumpor. Jag tittade en stund på dessa ”gåvor”. Där fanns gamla dammiga böcker, klädtrasor, skrot och lump. Jag kan inte kalla det för annat än sopor – flyttsopor som någon latoxe inte orkat forsla bort utan ”snällt” donerat till Myrorna som får forsla bort skiten istället. Kanske fanns där något som de skulle kunna använda men jag betvivlar det starkt. Det mesta verkade både smutsigt och trasigt. Nu är våra hemlösa inga kräsna individer men vem tror att de blir glada för en trasig flanellskjorta som det fattas knappar i eller ett par skor där ena sulan lossnat. Det är inte snällt att dumpa sådana saker hos Myrorna och vad har man egentligen för uppfattning om andra människor när man gör sånt. Jag blir så ledsen.

Det var dagens gnäll. Nu till dagens Bosserapport,

Han har inte accepterat oss än utan verkar föredra de rum där vi inte för tillfället befinner oss. På dagarna verkar det som om han sover. Idag kom jag hem vid fyratiden och det kom ingen katt och mötte i dörren. När han väl tittade fram sträckte han på sig ordentligt så han hade nog legat i sin grotta och haft det skönt. Han blev glad för ny mat och sedan lekte vi jaga snöre en stund. Han får ta sin tid. Vi har hela livet på oss.

Se så tjock och fin päls han har.

Kollektivåkarna. Inlägg 14 #blogg100

Klev ut i ett julkort imorse. Det hade snöat ända sedan igår och nysnön lyste nästan elektriskt i det blå gryningsljuset. Jag hade sovit ut ordentligt och klockan var nästan sju. En tid då jag i vanliga fall kliver in på kontoret i Barkarby. Nu var det mera trafik och mycket folk i rörelse och jag tänkte på alla människor jag mött under 40 års kollektivåkande till olika arbetsplatser.

Vi sjutiden på morgonen är det kostymfolket som härskar. Det är kostymer, dräkter, portföljer och dataväskor. Välklädda men stressade människor som trängs, svettas och försöker hålla dagens första möten per mobiltelefon. Det är barnvagnar med morgonsura ungar och svettiga föräldrar med panikartade blickar på klockan. Det är skolbarn och något äldre studenter på väg till dagens första lektion. Allt andas stress och trängsel.

Backa en dryg timme till ca halv sex – sex. Då är trafiken gles och det är inte alls samma trängsel på buss, tunnelbana eller pendeltåg. Det är den tid jag själv föredrar att vara uppe. Jag får alltid sittplats och kan läsa min morgontidning och betrakta andra morgonpendlare. Denna grupp är helt väsensskild från den förra. Det finns visserligen en och annan tidig kostym men de flesta har grova kläder. Skyddskläder, målarställ, neonvästar med något byggföretags logga på, blåställ eller helt vanliga oömma kläder. De är yrvakna och trötta. Många har kaffemuggar och en bulle från pressbyrån.

Jag ser en kvinna som sover. Vid varje station rycker hon till och tittar nervöst ut för att se var hon befinner sig. Jag hoppas att hon inte missar sin hållplats. Litet längre fram sitter en man och tittar tankfullt ut genom fönstret. Han har händerna i knät. De är grova och valkiga av mycket och hårt arbete. Jag undrar vad han tänker på. Tvärs över gången sitter ett par grabbar i hantverkarkläder och verktygsbälten. Kanske jobbar de på något byggföretag. De pratar och gestikulerar. Jag förstår inte ett ord men uppfattar en del franska uttryck som hors-jeu, but och coup franc. Aha, de snackar fotboll. Säsongen har väl börjat någonstans. De ser ut att ha trevligt. Jag hoppas att de får fortsätta ha en bra dag.

Jag ser alla dessa människor. De bygger våra hus och vägar. De rensar våra rör, skottar våra tak och bemannar vårdcentraler, dagis och caféer. De arbetar hårt och enträget och ofta för en dålig lön. Efter ett långt yrkesliv väntar förslitningar, värk och en mager pension. Jag ser deras trötta anleten och mitt hjärta fylls av kärlek.

Rovdjurets tankar om kött, bloggutmaning 1/ #blogg100

Inleder årets bloggutmaning. Vi får väl se hur länge jag orkar. Jag försöker också fatta det där med taggmoln osv men det är inte helt lätt. Om det finns en “for dummies” om wordpress tänker jag köpa den. Nu har jag precis bytt utseende på bloggen eftersom wordpress tjatat om det varje gång jag gått in. Är inte helt nöjd men vänjer mig väl.

Köttkonsumtion (varning för slakteribild) har diskuterats i dagarna. Jag förstår författarens vånda inför och efter det sista mötet med Valdemar. Man skjuter inte en god vän i huvudet utan vidare. Någon som förtroendefullt kommer fram till en, som hittills inte har haft något skäl att känna fruktan. Känslan av svek måste vara enorm, för det var ett svek. Som barn tillbringade jag några somrar på en liten gård i Dalarna med lamm, kalvar och kultingar. Gråten när slaktbilen kom och hivade upp de skrangliga dikalvarna på övervåningen. Spänningen under kräftfisket och den efterföljande förtvivlan när jag förstod att de skulle kokas levande. De desperata slagen av kräftstjärtar mot kastrullens insida. Jag äter fortfarande inte kräftor.

Men jag är köttätare. Älskar biff med bea, mustiga köttgrytor med lamm, baconfylld kyckling och annat gott. Jag kan laga vegansk mat som vi får sådana gäster men jag ser mig själv som ett rovdjur.

Jag är också en jägares barnbarn. Morfar var skogvaktare i Näfveqvarns bruk invid Bråvikens rand några mil söder om Nyköping. Stora skogar finns där. Han gick ut med sin bössa på axeln, tog ett liv, kom hem med det och lämnade över det till mormor som förvandlade det till underbar mat. När vintern kom var det noga med att ge tillbaka något av allt man fått. Unga aspar fälldes till hararna, säd lades ut till fasanerna, hö till rådjuren, äpplen till trastarna och varje vecka bakades en särskild vetelängd utan kardemumma till småfåglarna. Jag visste att det fanns ett samband mellan djuren jag såg och maten jag åt. Det sambandet kan inte alltid tas för givet idag när många ungar inte känner till kopplingen mellan Mamma Mu och köttfärssåsen till pastan.

Jag är en mycket priviligerad person. Både jag och min man har fasta jobb och inga större lån än vi klarar av. Vi har råd att köpa, göra och äta det vi vill samtidigt som vi är ekonomiska (snåla) till sinnet. Vi vet också hur det är att vara utan både jobb och pengar. Att alltid köpa billigast möjliga och leta i diskarna efter mat med utgånget datum. Det blir lätt en vana men jag försöker nu i möjligaste mån tänka efter innan jag handlar mat i allmänhet och kött i synnerhet. Var är det här djuret uppfött någonstans? Hur har det levt? Hur är det transporterat? Det handlar inte bara om köttkvalitet och smak utan om mitt samvete. När jag sätter tänderna i min älskade biff vill jag också tänka med respekt och tacksamhet på det djur som satt livet till för min goms njutnings skull.

En bra blogg väcker tankar

Som hämningslös internetfantast tillbringar jag min vakna tid på nätet. Många av dem på Facebook som de flesta av mina vänner och bekanta. Facebook har blivit den nya tidens interaktiva adressbok och fikarum där jag ständigt kan umgås med folk på mina egna villkor och utan att behöva lämna min sköna morgonrock. En av dessa bekanta har en läsvärd blogg. En av posterna i den inspirerade till ett svar som blev så långt att jag gör en egen bloggpost av det istället.

Johan Lange, managemenkonsult och skapare av LUCK-konceptet bloggar här om Facebook och meningen med meningslösa statusuppdateringar. När jag läste det tänkte jag hur väl det stämmer att det stora ofta börjar i det lilla. Särskilt i möten mellan människor som inte känner varandra. De inledande artighetsfraserna och trivialiteterna lägger grunden till det som kan bli ett djupare samtal. Kanske till och med vänskap och/eller en affärsrelation. Som myror trevar vi försiktigt med antennerna över den vi möter för att avgöra om det är någon vi vill eller bör umgås med. Vem är den här människan? Vad vill hon? Har vi några gemensamma beröringspunkter, värderingar, idéer? Så småningom byggs det upp en förtroendebas som gör att vi känner oss trygga med att dela med oss av djupare tankar. I dessa samtal byts kunskap och idéer, blandas och skapar så helt nya kunskaper.

I den här processen är just “fikarummet” mötesplatsen där människor kan umgås på ett otvunget sätt mycket viktig. Jag tror att fikapauser på jobbet är nödvändiga. Visst kommer folk att sitta och snacka om fritidsrelaterade och privata saker men mest brukar man väl snacka jobb? Åtminstone på de arbetsplatser jag har varit sedan 1972 då jag gick ut i yrkeslivet. När folk från litet olika avdelningar sitter och filosoferar över något problem på jobbet då finner de också lösningar. Allt det här fick jag möjlighet att bearbeta och fundera över dels när jag läste PR och Kommunikation i Sverige och USA i mitten av 90-talet, dels när jag pluggade min MBA på Stockholms Universitet 1998-2000. Jag fokuserade mycket på Knowledge Management och hittade där The Concept of Ba som jag tycker väl illustrerar dessa tankar. En mycket läsvärd bok är The Knowledge-Creating Company av Ikujiro_Nonaka och Hirotaka Takeuchi. Att folk pratat strunt på fikarasten är visserligen sant men de pratar också om jobbrelaterade saker, lär känna varandra, byter tankar och skapar samarbeten som organisationen har nytta av. Då tycker jag gott att företaget kan bjuda på en halvtimme om dagen. Exequtive skrev om det redan 2005 och Manpowers Work Life-undersökning drog liknande slutsatser nu i november 2010. Fikasnack är bra. Nu går jag och gör en latte. Det är fortfarande söndagsmorgon.

Äntligen!

Nej, det handlar inte om litteratur, Nobelpris eller så utan bara om tråkig ekonomi och politik.
Det är en sak som jag retat mig på i Alliansens retorik ända sedan förra valet och nu har en av mina favoritbloggar, Den hälsosamme ekonomisten, gett mig vatten på min kvarn.

Han skriver: “Att göra det mer lönsamt att arbeta är inte speciellt meningsfullt om inte detta i sin tur leder till att fler får ett arbete” (min kursivering).

Jamen, det är ju det jag sagt hela tiden när jag snackat politik med folk jag känner. De flesta som är arbetssökande vill ha tag i ett jobb. Det är inte så att de går hemma och myser och tycker att det är festligt att leva på a-kassa eller socialbidrag. Jag vet precis hur det är att vara utan jobb. Det är helvetet på jorden och alla dagar är måndagar. Man går upp i ottan, slår på datorn eller går ut och hämtar tidningen. Letar förtvivlat efter någon som man hoppas skall vilja ha en. Skickar fyra-fem ansökningar per dag. Väntar. Ringer. Väntar. Ringer igen. Hela tiden är det nej, nej, nej i den mån man öht får ett svar. Att då höra någon som grötmyndigt påstår att man “måste göra det lönsamt att jobba” eller att “vi måste få fler i arbete” är som att få en rejäl smäll på käften. Snälla Moderater, varför kan ni inte tänka ett varv till? Jag röstar ju för farao på er. Har gjort i hela mitt liv. Jag kan förstå att ni vill skapa morötter för de som är utan jobb men då tycker jag att ni också måste skapa morötter för de som skall anställa. Om fyra år är det val igen och jag vill att Alliansen skall vinna. Det är därför jag skäller. Den man älskar agar man eller hur det nu var.

Börja med att motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden. Försök inte blunda för den eller slå i mig att den inte finns. Den finns där. Har varit en del av min verklighet sedan jag fyllde 40 år 1992. Grinden till arbetsmarknaden föll ned med ett brak nästan från ena dagen till den andra. Sedan har vi de som har någon form av funktionshinder, de som har icke svenska namn, de som är för unga, är eller kan antas bli föräldrar och säkert många fler. Det finns ett förslag från 2006 om anonymiserade ansökningar. När jag söker på Google ser jag att det har fått mycket kritik och jag undrar varför. Det kommer att ta mig veckor att läsa igenom ens en bråkdel av allt som finns så svaret får jag kanske aldrig. Om företag och organisationer säger att det baara är kompetens som gäller så varför inte låta dem leda det i bevis också. Skulle det vara något fel i det?

Jag jobbar nu som ekonomiassistent. Sitter och knappar på min dator hela dagarna. Ibland behöver jag hämta något i skrivaren. Min kontorsstol har hjul förstås och rullar lätt och bra. Det skulle lika gärna kunna vara en rullstol men jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett en rullstolsbunden person på ett kontor. Varför inte då?! Jag tycker att det är störtlöjligt. Man behöver inte kunna springa på sina ben för att sköta reskontran eller svara i telefon. Jag är övertygad om att det finns massor med duktiga yrkesmänniskor som av någon anledning sitter i rullstol och varför i himlens namn anställer företagen inte dem? Det ställs krav på de som är arbetssökande men är det inte dags att ställa litet krav på företagen också.

När jag nu ändå har ångan upp kan jag ta det här om invandrarna. Om de jobbar gnälls det för att de tar “våra” jobb och om de är utan jobb så gnälls det om att de går på bidrag. Ja, den som inte får arbeta går självklart på bidrag, annars blir det varken mat i magen, kläder på kroppen eller tak över huvudet. Man måste ha arbetstillstånd och jag fattar inte. Kanske för att jag inte är bevandrad i politik eller statsvetenskap men jag förstår verkligen inte. Varför är det nödvändigt med arbetstillstånd? Om en människa kommer hit från ett annat land och hittar ett jobb någonstans, låt den människan jobba och betala skatt. Det är väl… BRA? Jag vet att krav på arbetstillstånd finns överallt, jag känner inte till något land där det saknas, men jag tycker ändå att det skapar murar mellan människor. Murar som förhindrar folk att göra det som de vill – arbeta och göra rätt för sig. Jag tror faktiskt att de allra flesta som kommer hit till Sverige, oavsett anledning, vill ha ett jobb så fort som möjligt. Snälla, varför kan de inte få jobba om de får tag i ett arbete?

Puuhh, vad jobbigt det är att bli arg. Om det var fredagskväll skulle jag ta mig en drink men nu får det vänta tills imorgon.

Förbi eller igenom, det beror väl på?

Planka.nu skriver i en debattartikel att för samma summa (28 miljarder) som Förbifart Stockholm kostar skulle vi kunna få ett tiotal nya spårvägslinjer, mera t-bana, underhåll och cykelinfrastruktur. Gott så men det finns andra trafikanter än befintliga och eventuellt nya kollektivtrafikanter i länet. Det finns yrkestrafik. Alla transporter som går från den ena delen av länet till den andra skall väl inte tvingas att åka igenom stan om de kan slippa. Håll dem på en kringled istället.

Dessutom hävdar plankarna att “Bilen omöjliggör en rättvis, integrerad och jämlik stad.” Jag är inte så säker på att alla de som har ett funktionshinder håller med om det. Det är inte så lätt att hoppa upp på en cykel om man inte har några ben eller ta permobilen från Årsta till Bagarmossen på en timme. Ja, jag vet, det finns kollektivtrafik men det är inte alla som har buss, t-bana eller pendeltåg utanför porten. “Fler vägar ger fler bilister, det vill säga ökad mobilitet för vita, högavlönade män“, säger planka.nu vilket jag tycker är djupt fördomsfullt. Fråga vilken lågavlönad flerbarnsmor som helst. Hon behöver nog sin gamla bil för att transportera sig och ungarna, handla på stormarknaden osv. Bil kostar, det är sant men om man jobbar heltid och har barn att ta hand om funkar det inte att handla en liten kasse mat i jourbutiken på hörnet varje dag. Dels är det svindyrt, dels behöver ett familjehushåll handla mera och hur skall mamman kånka hem allt det samtidigt som hon försöker hålla i ungarna.

“Segregationen minskar inte för att vi knyter ihop två ytterförorter med en motorväg“, påstår planka.nu. De vill hellre åstadkomma “social förändring” vad nu det kan vara genom att “ bygga funktionella lokalsamhällen med tillgänglighet i fokus“. Ursäkta, men är inte det att stänga in folk? Varje grupp i sin egen lilla “hood” som en stat i staden. Skapar inte det ännu mera segregation? Nej, jag tror inte heller att man kan ersätta lokalbutiken i Rinkeby med ett nytt shoppingcenter i andra änden av stan men när folk vill åka från Rinkeby för att handla, flanera eller göra vad som helst någon annan stans så skall den möjligheten också finnas. Jag tror inte på att stänga in folk vare sig med trafiklösningar eller tillgång till andra samhällstjänster. Jag tror på att underlätta en fri rörlighet. Jag vill ha både Förbifart Stockholm för att avlasta innerstaden från trafik som egentligen inte är på väg dit och jag vill ha en utbyggd kollektivtrafik för att underlätta rörligheten för vanligt folk, alltså de som inte är yrkestrafikanter. Det kommer att kosta skjortan men vi behöver inte bygga alltihopa på fyra år. Det kommer att ta tid och låt det ta tid. Huvudsaken är att vi bestämmer oss för att det behövs. Sedan kan vi ta en bit i taget. Förbifart Stockholm är en pusselbit och utbyggnaden av tvärbanan är en annan. Många flera finns.

Ge mig pojken och jag skall ge dig mannen

Det påstås vara ett jesuitiskt motto. Huruvida det stämmer eller ej kan jag inte avgöra men jag kom att tänka på det när jag läste Sakines (som vanligt) tänkvärda krönika i Expressen idag. Hon skriver om vår forfarande vänstervridna public service TV. Jag undviker gärna barnprogrammen nuförtiden men det verkar som om de inte har ändrat sig mycket sedan jag tittade på Kapten Zoom.

Enligt krönikan säger UR:s nuvarande VD att “programmen ska vara opartiska och sakliga”. Det skall de säkert men “skall” är en sak och “är” en annan. Jag drar mig till minnes en lektion då jag läste PR och kommunikation på IIU, Institutet för Internationell Utbildning. Föreläsaren för dagen var just denne nuvarande VD för UR och han berättade om sitt yrkesliv som journalist. I början av karriären jobbade han på en liten landsorstidning och fick nys på något som han misstänkte skulle kunna vara oegentligheter på ett av ortens företag. Utan att leta efter några bevis eller kolla upp sina källor skrev han en braskande artikel där han hängde ut företagsledaren i fråga. Det var ett litet samhälle med stark social kontroll. Företagsledaren orkade inte med pressen utan tog livet av sig. Sedan uppdagades det att han var helt oskyldig till de anklagelser som riktats mot honom. Det som föreläsaren (nuvarande VD för UR) sade som förklaring till att han tyckte att det var helt okej att hänga ut den här personen och att han inte hade ett uns av dåligt samvete för den döde eller hans änka och barn kan jag höra i huvudet när som helst.

Det är företagens ansvar att se till att de inte kan misstänkas.

Det var detta som var sensmoralen i föreläsningen. Vi, som skulle bli PR-människor och informatörer och kanske hamna i ute i näringslivet, skulle lära oss att allt ansvar ligger på företaget. Även om anklagelserna är ogrundade så är vi att betrakta som skyldiga. Jag tappade hakan. Det är minst 15 år sedan men det berör mig fortfarande väldigt illa. Som företagare (dvs kapitalistjävel och utsugare enligt vänsterlogik) har man alltså ingen rättssäkerhet. Förtjänar ingen rättssäkerhet. Endast på grund av att man tillhör den utsugande klassen, dvs det privata näringslivet. Jag tänker ofta på de efterlevande till den olycklige företagsledaren där ute i Sverige. Det är så förbannat sorgligt.

När jag läser om vad våra licenspengar går till så förvånar det mig inte att det röda blocket lyckas hålla sig så stort. Nya generationer matas ständigt med den rätta läran för att växa upp till duktig röstboskap.

Hurra för käringpiller!

Jag tillhör den generation som levt större delen av sitt vuxna liv med hormontillskott. Jag är född 1952 och började äta p-piller i 19-årsåldern. Med avbrott för graviditet och påföljande amningsperiod 1976-77 knaprade jag mina (numera utgångna) Folinett ända till menopaus som inträffade för kanske 5-6 år sedan. Jag har ofta undrat vilken påverkan det eventuellt kan ha haft på min kropp och min hälsa men eftersom jag har mått bättre med hormoner än utan så har jag inte reflekterat över det särskilt mycket. Jag är medveten om bröstcancerlarmet som kom för ett antal år sedan men jag visste samtidigt att det fanns ett påstått samband mellan p-piller och skydd mot livmoderhalscancer så jag tog det lugnt och gjorde det som jag mådde bra av, dvs knaprade på.

Nu visar det sig att den förväntade ökningen av kvinnors medellivslängd har bromsats upp och att det beror på att kvinnorna har skrämts bort från hormonerna av bröstcancerlarmet. I en debattartikel i DN 2009-12-27 av Dr Carolina Kockum Lybeck står det bl.a. att “kvinnors förväntade ökning av livslängden plötsligt bromsats upp till en takt som är lägre än någon gång under det senaste halvseklet.” och “hormonbehandling innebar en kraftig minskning av kvinnors totala risk att dö. En sammanställning av 30 olika studier med sammanlagt 26 708 kvinnor visade att kvinnor under 60 års ålder som tog hormonbehandling hade en risk att dö som bara var 61 procent av obehandlade kvinnors risk.” För min egen personliga del betyder livslängden mindre än livskvaliten. Jag vill hellre lägga liv till mina år än tvärtom och vi brukar ändå passera 90-årsstrecket med god marginal i min familj. Enligt Dr Kockum Lybeck minskar hormonerna risken för både hjärt- och kärlsjukdomar, mag- och tarmcancer, diabetes och osteoporos. “En hormonbehandling som påbörjas tidigt minskar enligt ett antal studier också demens och Parkinsons sjukdom, förbättrar reumatoid artrit, minskar antalet höftprotes­operationer för artros och minskar troligen risken för depression“. Det låter bra. Folk är naturligtvis olika men jag har personligen märkt att jag är mycket jämnare till humöret med hormoner än utan.

Efter menopaus testade jag att återgå till “det naturliga” ett tag för att se hur kroppen skulle reagera. Det var fruktansvärt. Efter bara några veckor hölls jag vaken på nätterna av värmevallningar, fick ett humör som en varulv och kände hur hela kroppen bara gav upp. Håret vissnade, slemhinnorna vissnade, hela jag vissnade. Okej, det kan vara hur natuurligt som helst men jag mådde skitdåligt. Först testade jag med diverse naturpreparat som Remifemin men de funkade inte. Efter några veckor bokade jag tid hos gynekologen, fick lågöstrogenet Activelle utskrivet och sedan dess mår jag som en prinsessa. Det tänker jag fortsätta med.