Mellan vågtopparna måste det finnas en dal

Har varit där ett tag nu, därav bloggtorkan. Har inte mått så bra. I-landsproblem som vanligt. Med tanke på hur det ser ut i världen kan jag inte tycka annat än att mina egna små depressioner är futtiga. Inte för att jag mår bättre av det men man känner ju som man känner. Deal with it, typ.

Den här gången var det samma sak som förrförra sommaren. Jag hade varit ledig ett tag och hunnit känna efter hur fantastiskt skönt det var och tänkte på hur underbart det skall bli att pensionera sig om några år. Tålamod har aldrig varit min starka sida och nu när jag ser målsnöret framför mig och desperat sträcker mig efter det så blir jag totalt knäckt av att inte nå det. Jag kan inte gå tidigare än 62 år och en månad. För säkerhets skull blir det väl augusti 2014. Det är inte så lång tid och absolut inget att gnälla för men förklara det för en inre längtan som har vuxit sig stark under minst 15 år (för det var då jag började nedräkningen) och inte vet vad tålamod är för något. Barnsligt, jag vet men att veta hjälper inte.

Jag vill helt enkelt äga mitt liv själv.

Man är hela livet ägd av någon eller någonting. Det börjar med att föräldrarna äger en. Mer eller mindre. Mamma regerade mitt liv med järnhand till sista andetaget och jag var ständigt livrädd för henne. Hon gjorde det självklart inte av elakhet. Hon var själv ett misshandlat barn och hon gjorde bara det bästa hon kunde, det som hon trodde var rätt. Nu när hon varit borta i fem år så börjar såren läka. Jag tänker på henne med värme men sörjer inte. Det är fortfarande så överraskande att kunna andas fritt, att kunna göra saker utan att vara rädd för vad hon skulle säga. Jag vågar till och med ha håret som jag själv vill. 🙂

Efter föräldrarna ägs man av skolan i många år och sedan av arbetsmarknaden. Arbete ger frihet, det är viktigt och jag tycker att det är roligt att jobba för det mesta. Tyvärr är svensk arbetsmarknad väldigt diskriminerande. Är man för ung, för gammal, funktionshindrad eller om man har ett osvenskt namn så är det skitsvårt att få tag i ett jobb som stämmer både med ens kvalifikationer och ambitioner. Som tur är finns bemanningsbranschen som är uppfriskande vidsynt och en räddningsplanka för många. Utan mitt bemanningsföretag hade jag kanske varit långtidsarbetslös eller utförsäkrad. Så även om jag önskar att yrkeslivet skulle ta slut imorgon så är jag glad för mitt jobb.

Om drygt fyra år hoppas jag alltså på att äga mitt liv själv. Budgeten blir stram men kostnaderna kommer att minska och jag är bra på att leva ekonomiskt. Jag ser fram emot att få tid över genom att inte vara pressad av den. Ingen klocka, inga fasta tider utan bara frihet att göra det jag vill, när jag vill. Baka mera bröd, fixa hemma, kanske börja måla eller skriva. Skämma bort min älskade. Orka vara mera social än vad jag är nu. Det kan bli några bra år innan ålderskrämporna sätter in så pass att det blir risk för att vårdapparaten vill äga mig. Då hoppas jag att jag har styrkan att hoppa av själv innan det blir för sent.

Förbi eller igenom, det beror väl på?

Planka.nu skriver i en debattartikel att för samma summa (28 miljarder) som Förbifart Stockholm kostar skulle vi kunna få ett tiotal nya spårvägslinjer, mera t-bana, underhåll och cykelinfrastruktur. Gott så men det finns andra trafikanter än befintliga och eventuellt nya kollektivtrafikanter i länet. Det finns yrkestrafik. Alla transporter som går från den ena delen av länet till den andra skall väl inte tvingas att åka igenom stan om de kan slippa. Håll dem på en kringled istället.

Dessutom hävdar plankarna att “Bilen omöjliggör en rättvis, integrerad och jämlik stad.” Jag är inte så säker på att alla de som har ett funktionshinder håller med om det. Det är inte så lätt att hoppa upp på en cykel om man inte har några ben eller ta permobilen från Årsta till Bagarmossen på en timme. Ja, jag vet, det finns kollektivtrafik men det är inte alla som har buss, t-bana eller pendeltåg utanför porten. “Fler vägar ger fler bilister, det vill säga ökad mobilitet för vita, högavlönade män“, säger planka.nu vilket jag tycker är djupt fördomsfullt. Fråga vilken lågavlönad flerbarnsmor som helst. Hon behöver nog sin gamla bil för att transportera sig och ungarna, handla på stormarknaden osv. Bil kostar, det är sant men om man jobbar heltid och har barn att ta hand om funkar det inte att handla en liten kasse mat i jourbutiken på hörnet varje dag. Dels är det svindyrt, dels behöver ett familjehushåll handla mera och hur skall mamman kånka hem allt det samtidigt som hon försöker hålla i ungarna.

“Segregationen minskar inte för att vi knyter ihop två ytterförorter med en motorväg“, påstår planka.nu. De vill hellre åstadkomma “social förändring” vad nu det kan vara genom att “ bygga funktionella lokalsamhällen med tillgänglighet i fokus“. Ursäkta, men är inte det att stänga in folk? Varje grupp i sin egen lilla “hood” som en stat i staden. Skapar inte det ännu mera segregation? Nej, jag tror inte heller att man kan ersätta lokalbutiken i Rinkeby med ett nytt shoppingcenter i andra änden av stan men när folk vill åka från Rinkeby för att handla, flanera eller göra vad som helst någon annan stans så skall den möjligheten också finnas. Jag tror inte på att stänga in folk vare sig med trafiklösningar eller tillgång till andra samhällstjänster. Jag tror på att underlätta en fri rörlighet. Jag vill ha både Förbifart Stockholm för att avlasta innerstaden från trafik som egentligen inte är på väg dit och jag vill ha en utbyggd kollektivtrafik för att underlätta rörligheten för vanligt folk, alltså de som inte är yrkestrafikanter. Det kommer att kosta skjortan men vi behöver inte bygga alltihopa på fyra år. Det kommer att ta tid och låt det ta tid. Huvudsaken är att vi bestämmer oss för att det behövs. Sedan kan vi ta en bit i taget. Förbifart Stockholm är en pusselbit och utbyggnaden av tvärbanan är en annan. Många flera finns.

Ett glas om dagen

Nu har det kommit en ny studie som visar att ett måttligt(!) intag av vin, helst rött, har positiva effekter. Anna Bäsén som jag gärna läser både i Expressen och på Twitter länkade till denna artikel i China Daily’s hälsosektion. DN har även skrivit om en studie som visar att ämnet resveratrol som finns i vindruvans skal “skyddar hjärta, kärl, ögon och ben mot att åldras“. Nu tvivlar jag på att någonting öht kan skydda oss från att åldras. Vi blir alla äldre med tiden och vi måste alla dö. Så är det bara. Resveratrol finns förresten i en massa andra bär också så man kan säkert lika gärna äta dem. Frågan är hur mycket. Jag tar nog hellre ett glas rödvin om dagen än en halv pall med färska tranbär. 🙂 Googlar man på ämnet så ser man att många hälsokvackare snabbt hoppat på tåget till lättförtjänta pengar från godtrogna konsumenter. Quackwatch manar till försiktighet.

Kom nu att tänka på något som min kloka mormor brukade säga: För mycket och för litet skämmer allt. Till helgdagsmiddag dricker jag gärna vin. Om jag tar ett glas vin till en lunch en ledig dag späder jag gärna ut det med vatten. Nej, det är inte så hemskt som det låter. Det blir svalt, lätt och gott. Passar utmärkt till lunch och man blir inte lummig i huvudet av det. Ett glas räcker. Kosttillskott och dyrbara undermediciner tackar jag nej till.

Dagens i-landsproblem

Jag har haft det litet svajigt med hälsan de senaste två åren ungefär. Det hör naturligtvis till när man börjar närma sig slutet på medelåldern. Det händer att jag får hjärtklappning och ont. Ibland kan det göra väldigt ont. Det blir svårt att andas , jag blir yr handsvettas och får ångest. Är jag hemma brukar jag gå och lägga mig på sängen en stund, är jag på jobbet står jag helt enkelt ut och dubbelkollar allt jag gör eftersom koncentrationsförfågan far ut genom fönstret när de här anfallen kommer. Eftersom jag är mera medicinskt nyfiken är rädd så har jag nöjt mig med att leta litet på nätet och sedan ignorera det hela till nästa gång om en timme eller två dagar eller när det nu händer. Vårdguiden i all ära, men seriöst… om jag skulle ta det där på allvar skulle jag landa på akuten flera dagar i veckan och det är inte rimligt. Det hela beror förmodligen på stress vilket också är den första förklaringen Vårdguiden tar upp. Nåväl, jag travade iaf iväg till min snälla husläkare på utmärkta Kvartersakuten Matteus i onsdags. Hjärtat slår snällt och stadigt som det skall och blodtrycket var perfekt; 80/123 eller vad det nu var. Var in på labbet och lämnade en större del av mitt blodförråd och skall tillbaka efter provsvaren om en vecka. Får även en remiss till en bra ögonläkare. Min gamla har gått i pension och det behöver mina glasögon också göra. Ser fram emot att gå till Stureoptikern och kolla på bågar. De har ett fantastiskt produktutbud. Jag kommer väl att fastna för Chanel som vanligt. Glasögon är ett fashion statement. 🙂

Det verkar inte vara något större fel på mig och min egen teori är att jag helt enkelt stressar och sjåpar mig. Till en del kan det bero på öronproblem. En kollega har också yrselanfall ibland och även när hon ligger ned. Jag fick nästan panik när det hände mig första gången sedan asgarvade jag. Hur sjutton kan det kännas som om man är på väg att ramla omkull när man redan ligger ned? I sin sköna säng dessutom. Urfånigt! Men det kan bero på något med de små kristaller som finns i innerörat där balanssinnet bor. Även detta påverkas av stress men jag vet att jag har något med öronen. Har varit extremt känslig för höga ljud sedan jag var barn och det blir inte bättre med åren trots att jag hör dåligt numera. Kanske dags att ta en ny hörselkurva. Doktorn mumlade något om hörapparat för 5-6 år sedan. Undrar om det finns snygga svarta med bling på? Förresten… varför finns det inte glasögon och hörapparat allt-i-ett? Snygga. Snälla någon, uppfinn!

A propos höga ljud så hade Magdalena Ribbing fått en ny fråga om barnskrik i dagen DN. Det är ett ganska vanligt ämne där och diskussionerna brukar snabbt bli ganska infekterade. Jag håller nog med frågeställaren om att barn låter mera idag än vad de gjorde förr. Det är väl både bättre och sämre. Bättre, för jag vill inte tillbaka till den tid då man fick ett slag i ansiktet om man råkade säga ett pip för mycket och sämre för det gör så förtvivlat ont i öronen med dessa gälla skrik och vrål överallt. På något sätt borde det väl gå att lära ungarna att inte vråla så förbaskat så fort de inte får allt de pekar på nuuu! Fri fostran är väl bra men det är skillnad på frihet i fostran och frihet från fostran. Det sistnämnda verkar tyvärr vara ganska vanligt. Jag kunde inte låta bli att ge en kommentar till Ribbings blogg:

Jag tror att det finns någon form av undersökning på hur högt barn låter. Minns att jag läste en kort artikel i Illustrerad Vetenskap för flera år sedan och jag har letat mig blå efter den på nätet men inte hittat den. Studien visade att ett barn som är riktigt upprört kan komma upp i samma decibeltal som ett gevärsskott (kulvapen) eller ett Fokkerplan i startögonblicket. Alltså klart över gränsen för obotliga hörselskador för de som råkar finnas i närheten.

Jag har letat som en galning efter den där studien som jag läste om. Själva tidningen har gått till pappersinsamlingen för åratal sedan. Googlar jag hittar jag en (förbaskat stor) PDF om ljudöverkänslighet, hur det artar sig och vad det kan bero på. Sedan finns en del annat om buller och ljudmiljö i största allmänhet men ingen vetenskaplig studie. Att barnskrik kan göra skitont i öronen vet väl de flesta men det är så icke-pk att klaga på. Barn skriker, det är väl bara att gilla läget. Deal with it, typ. Jo, det får man väl göra och jag går ingenstans utan mina öronproppar. Kommer det in en dagisklass på bussen flyr jag i panik och tar nästa buss. Det funkar. Sedan finns situationer som inte går att undvika. Som den gången en femåring fick ett vansinnesutbrott för att han inte fick leka med dörrhandtaget på flygplanet. Risken för att ungen skulle ha lyckats öppna dörren på 10 000 meters höjd var nog minimal men flygplansdörrar är inte leksaker. Det var decibel det. Ringde i öronen på mig nästan en hel dag efteråt och jag hade tyvärr bara en pappersservett att stoppa i öronen. Jo, sådana situationer går förstås också att undvika. Jag reser inte längre. I-landsproblem, javisst. 😀

Ge mig pojken och jag skall ge dig mannen

Det påstås vara ett jesuitiskt motto. Huruvida det stämmer eller ej kan jag inte avgöra men jag kom att tänka på det när jag läste Sakines (som vanligt) tänkvärda krönika i Expressen idag. Hon skriver om vår forfarande vänstervridna public service TV. Jag undviker gärna barnprogrammen nuförtiden men det verkar som om de inte har ändrat sig mycket sedan jag tittade på Kapten Zoom.

Enligt krönikan säger UR:s nuvarande VD att “programmen ska vara opartiska och sakliga”. Det skall de säkert men “skall” är en sak och “är” en annan. Jag drar mig till minnes en lektion då jag läste PR och kommunikation på IIU, Institutet för Internationell Utbildning. Föreläsaren för dagen var just denne nuvarande VD för UR och han berättade om sitt yrkesliv som journalist. I början av karriären jobbade han på en liten landsorstidning och fick nys på något som han misstänkte skulle kunna vara oegentligheter på ett av ortens företag. Utan att leta efter några bevis eller kolla upp sina källor skrev han en braskande artikel där han hängde ut företagsledaren i fråga. Det var ett litet samhälle med stark social kontroll. Företagsledaren orkade inte med pressen utan tog livet av sig. Sedan uppdagades det att han var helt oskyldig till de anklagelser som riktats mot honom. Det som föreläsaren (nuvarande VD för UR) sade som förklaring till att han tyckte att det var helt okej att hänga ut den här personen och att han inte hade ett uns av dåligt samvete för den döde eller hans änka och barn kan jag höra i huvudet när som helst.

Det är företagens ansvar att se till att de inte kan misstänkas.

Det var detta som var sensmoralen i föreläsningen. Vi, som skulle bli PR-människor och informatörer och kanske hamna i ute i näringslivet, skulle lära oss att allt ansvar ligger på företaget. Även om anklagelserna är ogrundade så är vi att betrakta som skyldiga. Jag tappade hakan. Det är minst 15 år sedan men det berör mig fortfarande väldigt illa. Som företagare (dvs kapitalistjävel och utsugare enligt vänsterlogik) har man alltså ingen rättssäkerhet. Förtjänar ingen rättssäkerhet. Endast på grund av att man tillhör den utsugande klassen, dvs det privata näringslivet. Jag tänker ofta på de efterlevande till den olycklige företagsledaren där ute i Sverige. Det är så förbannat sorgligt.

När jag läser om vad våra licenspengar går till så förvånar det mig inte att det röda blocket lyckas hålla sig så stort. Nya generationer matas ständigt med den rätta läran för att växa upp till duktig röstboskap.

Frostigt avslut

Brrr, så kallt det är. Minus 10 i flera dagar nu. Rimfrosten ligger tjock på den stora kastanjen och de andra träden och buskarna på gården. Det är vackert. Särskilt när man betraktar det inifrån med ett glas varm saftglögg inom bekvämt räckhåll.

Jag har varit ledig en vecka och börjar så sakteligen återgå till mänsklig skepnad. Efter att ha sovit ca 10 timmar per natt nöjde jag mig nu med knappt fem. Var uppe redan halv sex. Jag tycker om att vara uppe tidigt på morgonen, före alla andra, och ha en tyst omvärld helt för mig själv. Göra en kopp te och stå i fönstret och titta på de sovande husen mittemot. Enstaka fönster lyser och jag tänker att där bor det småbarnsfamiljer eller någon som antingen är morgonpigg eller har svårt att sova. Förutom susningarna i öronen som jag inte märker av i vanliga fall är tystnaden total och då tänker jag på att tystnad på något sätt har blivit en lyx i vår industrialiserade ständigt uppkopplade värld. Från morgon till kväll är vi omgivna av en ständig kakafoni av olika ljud. Det lågmälda vinandet från datorer och ventilationsanläggningar, trafikbrus som tränger in från gatan, surr från kylskåp, kaffeautomater och annan apparatur. Muzak i hissar, varuhus, kontorslandskap och frisersalonger. “Roliga” mobilsignaler som är roliga de första tre gångerna man hör dem men sedan förvandlas till ren plåga. Ständigt denna ljudkuliss och är det undra på att det börjar bli högre status att ha mobilen avstängd än ständigt påslagen och att folk åker iväg på retreat bara för att komma undan ett tag. Jag skulle själv gärna åka på retreat en helg bara jag slapp allt woowoo med andlighet, kristallterapi, meditation, kaninmat mm som brukar ingå i paketet. Jag vill bara vila, äta god mat, dricka gott vin, vandra i naturen och få vara i fred med mina tankar och min älskade ett tag. Mitt kroppsspråk är så övertydligt att jag kommer säkert att kunna kommunicera utan problem.

Samtidigt som jag springer upp och ned till tvättstugan funderar jag över året som varit. Det har varit ett bra år. Vi har fått köket iordning, vi har jobb och vi är friska. Vi firade vår femåriga bröllopsdag och är fortfarande innerligt förälskade i varandra. Inte på det där smått vansinniga sättet som när vi var nykära utan mera vardagligt varmt och glödande. Vi är trygga i vårt land, i vårt hem och med varandra. Vi trivs med det vi gör och har underbara vänner. Vi är inte rika monetärt sett men har inga ekonomiska bekymmer. Vi har vår hushållsekonomi i ett excelark och där skriver vi upp alla gemensamma utgifter som hyra, el, bredband osv. Sedan har vi en hushållskassa som vi turas om att mata med femhundringar. Det som inhandlas på Systemet skrivs också upp. Summeringar görs månadsvis så vi har järnkoll på vår ekonomi. Det kan tyckas oromantiskt men funkar bra för oss. Vi vill inte ha några ekoproblem i vår relation, alltså håller vi koll på saker och ting. Easy peasy. Förhoppningsvis blir även 2010 ett bra år.

Medierna är naturligtvis nyårsyra, vad annars så här års. DN har påpassligt hittat en ny fransk-brittisk studie som visar att ett måttligt intag av champagne är bra för hjärtat. Inte konstigt. Måttlighet är nog bra för det mesta. Vi håller oss till budgetbubbel i år. Australienska Carrington för 69 spänn är helt okej. Vi tycker att det är godare att dricka rent än Chapel Hill som annars varit vårt budgetbubbel numero uno men mest använt som filler till drinkar. Vi kommer att fira nyår för oss själva detta år. Det känns bra för jag vill helst inte gå ut när det är så här kallt. Brukar inte gå ut på nyårsafton ändå eftersom jag är så skotträdd. Hatar smällare och raketer. Står hellre i sovrumsfönstret och glor vid tolvslaget. Vi gick inte iväg till hallen detta år men har mat ändå hemma. Per gör jättegod skagenröra och den som PrisXtra själva geggar ihop duger den också om man piffar upp den litet med citronpeppar, svartpeppar och rejält med dill. Till nyårsmiddag blir det nog lax. Jag skall försöka att inte fira nyår i myspyskläder men lovar inget. Nej, inga nyårslöften heller. 🙂

Men jag önskar. Önskar mera vila och mindre stress. Mera frid och fred än krig och konflikter. Hälsa och kärlek. Till mig själv och till alla andra människor på vår planet.

Gott Nytt År!

Digitalt testamente – en affärsidé?

När jag såg kommentaren från Webwill på mitt förra inlägg tänkte jag först reagera med ryggmärgen och rapportera det som spam eller möjligen skriva ett surt mail och be dem köpa en reklamplats. Men eftersom solen skiner och jag är på gott humör idag så bestämde jag mig för att kolla på deras hemsida för att se vad det var för något. Det är onekligen en affärsidé men jag undrar om det som de erbjuder inte lika gärna kan täckas upp av de testamenten som folk skriver i vanliga fall. Fonus är nätmogna och säkert en allvarlig konkurrent. Deras internettjänst fungerade alldeles utmärkt när jag använde den för att administrera min mors begravning för tre år sedan. Nu ser jag att de dessutom har det utmärkta Vita Arkivet online. Bankernas familjejuridiska rådgivning vill säkert också ha en bit av kakan. Om man skall se krasst affärsmässigt på det hela vore det kanske en idé för Webwill att köra igång företaget och sedan casha hem genom att sälja det till en storfräsare i branschen efter ett år eller tre. De har lyckats få litet press, bl.a. SvD och Metro Teknik, men jag måste erkänna att det gått mig totalt förbi. Jag är för det mesta ganska blind för reklam.

Uppdatering 2009-09-23:
Nu har jag fått ännu en reklamkommentar. Denna gång från “Sveriges främsta minnessida“. Måste erkänna att jag aldrig hört talas om den. Gissar att konkurrensen i det här affärssegmentet inte är så rasande stor men den kommer säkert att öka med tiden. Eviga Minnen har ambitionen att expandera genom “ombud”. Ombud kan vara begravningsbyråer men också andra aktörer som arbetar med människor och dödsfall typ präster, kuratorer med flera. Smart. Jag surfade runt på Fonus hemsida en lång stund men hittade inget om evigaminnen.se.

Tittar man efter prisuppgifter på Eviga Minnen så är den mest iögonenfallande kostnaden “gratis” men “faktureras” på andra ställen. Beloppet 250 kr förekommer här och där. Klickar man runt litet hittar man att den gratis minnessidan finns kvar i ett år. Sedan kan man skapa “eviga” minnessidor för 250 eller uppgradera en gratissida till evig för 500 kronor. För övrigt ser sidan ganska trevlig ut på ett höstmysigt sätt men är i min smak på tok för svart. Svart är visserligen Dödens färg i vår del av världen men jag tycker att det blir för mycket. Kanske kan man göra om färgerna efter eget tycke. Det vore bra. I vilket fall som helst är det inget som jag vill nappa på. Användarvillkoren är läsvärda på flera sätt.

En digital minneslund, varför inte?

Läser DN litet noggrannare på helgmorgnarna. Fastnade för en artikel på debattsidan om Döden på Internet. Som vanligt hanteras Internet som om det vore ett helt främmande universum. En av kommentarerna är inte sen att påpeka att det är inte någon skillnad mellan livet online och det “verkliga” livet. Det ena är en del av det andra. Vänner som man mest träffar online för att man helt enkelt inte bor i samma stad eller ens i samma världsdel är inte mindre verkliga vänner än de som man träffar hemma på middag, över en fika på stan eller IRL varsomhelst.

Problematiken Medierådet lyfter fram i sin debattartikel är frågan om vad man skall göra med de konton som avlidna lämnar efter sig på nätet. Rubriken trumpetar ut att “Sajtägare har ett ansvar för döden på Internet”. Ingressen efterlyser en diskussion om “vem som fattar beslut om avlidna personers profiler och bilder och vilka lagrum som gäller“. Ja, vad gör man med det digitala arvet? Någonstans finns det någon som ärver och varför skulle inte de digitala avtrycken ärvas på samma sätt som dagböcker, brev och andra personliga tillhörigheter? Varför skulle inte mina efterlevande ta över kontrollen av min blogg, mina konton på Facebook och alla andra mötesplatser på Internet där jag har en avatar och en inloggning? Själv kommer jag knappast vara i stånd att bry mig. Livet tillhör de levande.

Medierådet bekymrar sig över etiken. “Ska en avliden persons profil på en nätverkssajt, till exempel Facebook, stå kvar? Ska man skapa så kallade digitala minneslundar där man publicerar bilder och information om den döda? Är det bristande respekt mot de döda att fortsätta skriva om och till dem? Vem ska bestämma? De anhöriga? Sajt­ägaren? Kamraterna?”

Jag tycker att det där med en digital minneslund låter ganska trevligt men jag ogillar tanken på att någon klåfingrig myndighet skall bestämma över den. De minnen över mitt liv som eventuellt kommer att sparas någonstans, på nätet eller annorstädes, vill jag att mina efterlevande skall bestämma över. Jag förstår att det kan vara svårt när en ung människa plötsligt ryckts bort i blomman av sin ålder men det sker ändå. Det drabbar människor som är ständigt uppkopplade och människor som knappt varit i närheten av en dator. Jag tycker inte att man skall göra någon skillnad mellan det digitala och det “reella” arvet. Vi kan hantera digitala pengar och borde kunna hantera digitala ord, bilder och tankar också. En ung människa som inte lever större delen av sitt liv på Lunarstorm, Myspace, Facebook eller någon av de andra sajterna har också släktingar, vänner och skolkamrater. Många som blir väldigt ledsna och uppskakade om den unga människan plötsligt dör. Varför skall det genast göras skillnad om den unga avlidna har ett konto på nätet? Likaväl som efterlevande får tillgång till en dagbok som skrivits på papper borde de få tillgång till det som skrivits digitalt. Jag inser att den stora bekantskapskrets man kan få på nätet kan te sig svårhanterlig för efterlevande. Vilken relation hade min son/dotter till Cereal_Killah, Fluffycat eller något annat konstigt användarnamn på listan över vänner? Är det en vän, en bekant eller vad? Hur skall man hantera alla kondoleanser och kommentarer som strömmar in? Jag förstår att det kan vara mycket svårt men kan inte se att någon myndighet skall lägga sig i. Det finns lagrum som hanterar detta med arv. Möjligen kan de behöva kompletteras för att säkerställa att efterlevande verkligen får tillgång till de konton som den avlidna har lämnat efter sig på nätet, sajten har trots allt en ägare, men att dra in skolkamrater och nätkompisar som om de på något sätt vore arvsberättigade (och därmed ansvariga för förvaltningen av arvet) tycker jag känns väldigt fel.

En bra påminnelse

Livet är bräckligt och människan har inte mycket att sätta emot elementen när de rasar emot oss. Det blev jag påmind om när jag läste om förlisningen i Kosterfjorden i dagens DN. Jag påminde också mig själv om en annan sak. När jag jobbade på Servicegrossisterna 2004-2006 hade vi en mycket trevlig kväll i Kungshamn tillsammans med Sjöräddningssällskapet och en av våra leverantörer; Feldt’s Fisk. Efter en hel dags harvande i konferensrummet åt vi en god middag och gjorde sedan en båttur med en av SSRS:s snabba båtar. Jag har nog aldrig åkt så fort i hela mitt liv. Vi åkte rakt ut bland kobbar, säl och sjöfågel. Besättningen från SSRS berättade om sin verksamhet och hur viktig den är för att rädda liv. Jag bestämde mig för att donera mitt månadssparande den månaden till SSRS som tack för denna härliga och insiktsfulla afton. Sedan kom jag hem och inget hände. Ni vet hur det är. Nåväl. Nu finns ingen ursäkt längre. Jag hivar in den slant som jag hade tänkt mig från början. För den som vill följa mitt exempel finns post- och bankgironummer på denna hemsida.

Jag hade några väldigt trevliga år hos Servicegrossisterna när de hade kontor i Kista och jag tänker ofta på alla härliga människor jag träffade då. Folk som jobbar med god mat och goda drycker verkar överlag vara väldigt hyvens. Folk som helt enkelt gillar det goda i livet och har en positiv syn på det mesta. Vårkonferensen i Kungshamn var en tradition sedan länge och avslutades alltid med en god middag. I sällskapet fanns också en fantastisk sångare med en underbar röst. Åh, vad jag saknar hans visor. Jag skrev faktiskt en liten visa själv till Feldt’s ett år. Melodi från “Litet bo jag sätta vill”.

Feldt’svisan

En buffé jag bjuda vill
räkor, ål, smör ost och sill.
Lilla laxen skall vi grava,
sedan uppå bordet hava.
Inget strul och ingen risk
med prima varor från Feldt’s Fisk.

Ganska haltande versfötter men vi hade väldigt roligt ändå. Jag saknar livsmedelsbranschen.

Jag hoppas också att man hittar de saknade besättningsmännen helbrägda. Vädret är hårt, men hoppet lever. Så vävs sorg och glädje samman. Det onda väcker minnen om det goda och tvärtom. Det är väl så livet ser ut.

Alla skall med

PEAB startar ett projekt tillsammans med Södertälje kommun. De presenterade sitt gemensamma byggföretag i en debattartikel i DN 2009-06-30. Enligt artikeln skall företaget bygga nya bostäder i Södertälje vilket det är brist på. En annan brist i Södertälje är arbetstillfällen men det skall det nya företaget också råda bot på till en viss del. Bygget skall skapa jobb åt arbetslösa byggjobbare, lärlingsplatser till ungdomar och utbildning, praktik och arbete till nyanlända flyktingar.

Jag tycker att tanken är god. Är det inte bra att olika delar av samhället, både den privata och offentliga delen, tillsammans tar ett initiativ för att skapa arbetstillfällen och samtidigt se till att det som behöver göras (bostäder) blir gjort? Jag menar, är det bättre att låta bli kanske?

Det verkar som om DN på ledarplats idag anser det. Eller, om det skall tas initiativ så skall det åtminstone vara rättvist. Alla skall med. DN kallar projektet för halvtokigt och inleder ingressen med: “Kommuner skall inte samäga bolag med kapitalet”. Smaka på den. Kapitalet. Det är tydligen fult det. Men kommunerna har ju ofta egna aktiebolag. Tillhör inte de “kapitalet” eller är det ett annat sort kapital? Alla kapital är fula men kommunala kapital är mindre fula än andra? Man kan undra.

DN anser att PEABs egna byggjobbare gynnas och det gör de väl. Det är ju PEAB som tagit det här intiativet och förmodligen PEAB som kommer att stå för handledning av de unga lärlingarna och tillhandahålla utbildning, praktik och arbete till flyktingarna. Det är förmodligen inte gratis. Det är inte heller gratis att låta dessa människor försörjas av akassa och andra offentliga medel. DN tycker att konkurrensen har satts ur spel och påpekar (iofs helt riktigt) att alla byggbolag har ledig kapacitet just nu och varför får inte de vara med och leka? “I den ideala världen hade Södertälje vänt sig till alla byggbolag med en upphandling”, skriver DN. Alla skall med. Vartenda stort eller litet byggbolag där det finns en människa som kan hålla i en hammare skall få vara med och lägga anbud. Sedan skall upphandlingen ta hur lång tid som helst och under tiden blir inga bostäder byggda och en massa människor går utan jobb, utbildning och praktik. DN oroar sig för att “risken” skall hamna i knät på Södertäljes skattebetalare om “det skulle gå dåligt” men är tillräckligt storsinta att inte kräva att alltihopa läggs ned på direkten. Istället tycker de att projektet bör “förses med en tidsgräns och rejäla utvärderingsresurser.” Jag undrar vad dessa rejäla utvärderingsresurser är rent konkret och vem som skall betala dem? Är det jobb åt kommunen man vill skapa här?