Vår nya familjemedlem. Inlägg 15 #blogg100

Denna dag gick outhärdligt långsamt. Dels var det litet att göra på jobbet dels ville jag hem och förbereda för Bosse, vår nye familjemedlem. Köpa kattsand, städa badrummet ifall han skulle få för sig att krypa in under badkaret, duscha, bädda och röja i köket. Hade köpt goda toscamazariner på Bröd & Salt på Birkagatan. Jag hann precis klart med allt innan han kom i taxi med sin matte.

Matte hade förvarnat om att Bosse är litet blyg och kanske skulle gömma sig under en möbel några dagar men det gjorde han inte. Han gick nyfiket runt i lägenheten och nosade medan vi satt i köket och fikade. Nu har matte gått och han verkar trivas bäst i salongen där han kan krypa bakom soffan och där han har sin grotta och en skön fåtölj med sin filt i. Vi ger honom den tid han behöver. Så småningom kommer han fram och nosar på oss och jag tror att han kommer att trivas här. Jag trivs redan. Hemmet blev plötsligt mycket varmare och mysigare. Dessutom är Bosse en rasande vacker katt. En riktigt stilig gentleman.

Bosse.

Snöglopp och glädjeskutt. Inlägg 13 #blogg100

Det har snöat lovikkavantar idag men det är februari så vad kan man vänta sig. Det blåste kallt när jag stod vid busshållplatsen i eftermiddags men hästarna som ridskolan släppt ut i hagen skuttade runt och verkade tycka att snö var roligt. Jag hade bråttom in till stan för jag skulle träffa en viktig person. Vi gick och fikade och planerade överlämning av Bosse som kommer att bli vår nya familjemedlem.

Nu blev ni allt nyfikna!

Bosse är litet blyg i början berättade Anastasia men han vänjer sig så småningom. Med tanke på detta så gick jag in på Birka Petshop och köpte litet presenter till Bosse så att han skall ha en fin plats att gömma sig på när han behöver. Under soffan brukar vara favoritstället men den är för låg hos oss.

En man behöver gå in i sin grotta ibland har jag hört. Hoppas denna kan passa.

Ljuva helgdag. Inlägg 10 #blogg100

Underbara helgmorgon med strålande sol och minusgrader som vi inte behöver gå ut i, sova länge (kl 07) och äta frukost i lugn och ro. Sedan skall vi väl rensa mera, slänga saker, fortsätta med städprojektet men inte just nu. Jag behöver vila och känna att jag är ledig. Samtidigt kan jag bearbeta alla intryck och idéer den gångna veckans händelser har genererat. Skall vi renovera hallen eller inte? Om ja, när och skall det ske? Före eller efter inskaffandet av katt? Nu tror jag iofs att det där med katten ligger ganska långt in i framtiden eftersom jag inte kan tänka på annat än Miu Miu som kapat mitt hjärta med hull och hår. Vi får väl se vad som händer i den vägen.

Vi har redan gjort oss av med den stora svarta gipspantern. Jag köpte den när jag flyttade in 1983, har älskat den mycket men nu är den så sprucken att den snart faller sönder av sig själv. Per ställde ned den i soprummet igår kväll. Där står den nu i en behållare för grovsopor och skrämmer väl slag på den som vågar sig in. Fast det skulle inte förvåna mig om någon tog hand om den. Väl bekomme i så fall.

Hallmattan har jag också ett gott öga till. Den är en ”äkta” persisk matta som jag köpte på Nessims vid Norrmalmstorg då jag fortfarande hade firma och kontor på stan. Det var på den tiden dokumentären om Iqbal nyss hade visats och jag tänker fortfarande på den där modige grabben och hans bittra slut. Det var så oerhört sorgligt. När jag köpte mattan påpekade jag att jag ville ha en slitstark hallmatta och den fick inte vara tillverkad av barn. Säljaren rekommenderade då en persisk matta för ”de skulle aldrig behandla sina barn på det viset”. Jag, mitt dumma nöt tänkte inte på att de kanske skulle kunna tänka sig att behandla andras barn på det viset så jag köpte mattan. Den är vacker men för tung för att släpas ut på gården och piskas för det skulle den behöva. Jag vägrar att släppa en mattpiska över min tröskel och skälet till det är inget jag tänker berätta om här och nu. Det får bli en annan gång. Mattan kommer att kemtvättas och sedan skänkas bort. Om ingen bland släktingar, vänner eller nätbekanta vill ha den så hamnar den hos Myrorna.

Nu är klockan strax efter ett, solen börjar redan dala och vi äter frukost. Precis som det skall vara en lat ledig lördag.

Småvarmt, äggröra och Prozaco

Kattkval, inlägg 5 / 100

Jag har alltid älskat katter. Deras grace och skönhet. Deras sjävständighet och totala integritet. Kanske känner jag igen mycket av mig själv i katter. Jag vill ha frihet, vägrar lyda order och skäller ut mina chefer utan tanke på att det är dåligt för karriären. Den är förresten snart slut så det är ingen idé att börja smöra på gamla da’r. Istället förbereder jag mig för ett liv med katt. Vi har redan pryat ett par gånger, Per och jag. Min svåger har varit här med blomma och katter ett par gånger och hur mycket jag än älskar mina släktingar som måste jag erkänna att det är nog katterna jag sett mest fram emot att träffa. Vi har också varit kattvakter åt den stilige akrobaten Pixel ett par gånger. Nu senast i julas och tomheten efter honom ekar fortfarande i rummen. Inga tassar som klampar (ja, han klampade), ingen skugga i fönstret som betraktar fåglarna på gården, ingen som hoppar upp i sängen på natten och ingen som hälsar mjau på morgonen när man vaknar. Outhärdligt!

Hur katten ser ut spelar väl egentligen inte så stor roll men jag har alltid varit extra svag för den vanliga strimmiga bondkatten. Bruno Liljefors skriver så trevligt om katten Jeppe i sin bok Det Vildas Rike (1934), en av mina älsklingsböcker och ett arv efter morfar. Så här skriver Liljefors:

När jag ibland reste bort brukade han vid hemkomsten möta ett par kilometer hemifrån och ledsaga mig. En svart oktoberkväll kom jag i öppen vagn på hemväg i sällskap med en vän. Vi sutto och pratade livligt och högt i vagnen. Då vi voro halvvägs började hästarna krångla och nästan stanna och jag frågade kusken vad som stod på. ”Det är något besynnerligt djur som hoppar kors och tvärs framför hästarna”, klagade han. Vi stannade och i nästa ögonblick satt Jeppe fridfullt spinnande i mitt knä utan att jag märkte hur han kom upp.

Jeppe

När det blir en katt i huset så blir det en från ett katthem. De har ofta lidit svårt och behöver ett gott hem. Jag har redan börjat skaffa saker och vi har bestämt var kattlådan skall placeras. Badrummet är obetydligt större än ett frimärke, köket kommer inte på fråga och intill ytterdörren är det för trångt. Lådan kommer att stå i ett perfekt utrymme som ändå inte får användas till det sitt riktiga ändamål – öppna spisen.