Äta mat?

Frukost – Kaffe och godis ur påskägget i receptionen.
Mellanmål – Som ovan.
Lunch – Tangentbordsmacka samtidigt som jag jobbade. Men brödet är hembakt så det så.
Mellanmål – Påskgodis som min snälla chef kommit med.
Middag – Mikrad laxklamp med överbliven potatisgratänglåda (uppvärmd för andra gången) och frysgrönsaker. Lagade hollandaise ur en påse som gick ut i november 2007. Till dessert tänker jag äta italiensk cassataglass. Och hälla vispgrädde på!

Dör jag inom det närmaste dygnet får ni nominera mig till Darwin Awards.

Mellan vågtopparna måste det finnas en dal

Har varit där ett tag nu, därav bloggtorkan. Har inte mått så bra. I-landsproblem som vanligt. Med tanke på hur det ser ut i världen kan jag inte tycka annat än att mina egna små depressioner är futtiga. Inte för att jag mår bättre av det men man känner ju som man känner. Deal with it, typ.

Den här gången var det samma sak som förrförra sommaren. Jag hade varit ledig ett tag och hunnit känna efter hur fantastiskt skönt det var och tänkte på hur underbart det skall bli att pensionera sig om några år. Tålamod har aldrig varit min starka sida och nu när jag ser målsnöret framför mig och desperat sträcker mig efter det så blir jag totalt knäckt av att inte nå det. Jag kan inte gå tidigare än 62 år och en månad. För säkerhets skull blir det väl augusti 2014. Det är inte så lång tid och absolut inget att gnälla för men förklara det för en inre längtan som har vuxit sig stark under minst 15 år (för det var då jag började nedräkningen) och inte vet vad tålamod är för något. Barnsligt, jag vet men att veta hjälper inte.

Jag vill helt enkelt äga mitt liv själv.

Man är hela livet ägd av någon eller någonting. Det börjar med att föräldrarna äger en. Mer eller mindre. Mamma regerade mitt liv med järnhand till sista andetaget och jag var ständigt livrädd för henne. Hon gjorde det självklart inte av elakhet. Hon var själv ett misshandlat barn och hon gjorde bara det bästa hon kunde, det som hon trodde var rätt. Nu när hon varit borta i fem år så börjar såren läka. Jag tänker på henne med värme men sörjer inte. Det är fortfarande så överraskande att kunna andas fritt, att kunna göra saker utan att vara rädd för vad hon skulle säga. Jag vågar till och med ha håret som jag själv vill. 🙂

Efter föräldrarna ägs man av skolan i många år och sedan av arbetsmarknaden. Arbete ger frihet, det är viktigt och jag tycker att det är roligt att jobba för det mesta. Tyvärr är svensk arbetsmarknad väldigt diskriminerande. Är man för ung, för gammal, funktionshindrad eller om man har ett osvenskt namn så är det skitsvårt att få tag i ett jobb som stämmer både med ens kvalifikationer och ambitioner. Som tur är finns bemanningsbranschen som är uppfriskande vidsynt och en räddningsplanka för många. Utan mitt bemanningsföretag hade jag kanske varit långtidsarbetslös eller utförsäkrad. Så även om jag önskar att yrkeslivet skulle ta slut imorgon så är jag glad för mitt jobb.

Om drygt fyra år hoppas jag alltså på att äga mitt liv själv. Budgeten blir stram men kostnaderna kommer att minska och jag är bra på att leva ekonomiskt. Jag ser fram emot att få tid över genom att inte vara pressad av den. Ingen klocka, inga fasta tider utan bara frihet att göra det jag vill, när jag vill. Baka mera bröd, fixa hemma, kanske börja måla eller skriva. Skämma bort min älskade. Orka vara mera social än vad jag är nu. Det kan bli några bra år innan ålderskrämporna sätter in så pass att det blir risk för att vårdapparaten vill äga mig. Då hoppas jag att jag har styrkan att hoppa av själv innan det blir för sent.

Ett glas om dagen

Nu har det kommit en ny studie som visar att ett måttligt(!) intag av vin, helst rött, har positiva effekter. Anna Bäsén som jag gärna läser både i Expressen och på Twitter länkade till denna artikel i China Daily’s hälsosektion. DN har även skrivit om en studie som visar att ämnet resveratrol som finns i vindruvans skal “skyddar hjärta, kärl, ögon och ben mot att åldras“. Nu tvivlar jag på att någonting öht kan skydda oss från att åldras. Vi blir alla äldre med tiden och vi måste alla dö. Så är det bara. Resveratrol finns förresten i en massa andra bär också så man kan säkert lika gärna äta dem. Frågan är hur mycket. Jag tar nog hellre ett glas rödvin om dagen än en halv pall med färska tranbär. 🙂 Googlar man på ämnet så ser man att många hälsokvackare snabbt hoppat på tåget till lättförtjänta pengar från godtrogna konsumenter. Quackwatch manar till försiktighet.

Kom nu att tänka på något som min kloka mormor brukade säga: För mycket och för litet skämmer allt. Till helgdagsmiddag dricker jag gärna vin. Om jag tar ett glas vin till en lunch en ledig dag späder jag gärna ut det med vatten. Nej, det är inte så hemskt som det låter. Det blir svalt, lätt och gott. Passar utmärkt till lunch och man blir inte lummig i huvudet av det. Ett glas räcker. Kosttillskott och dyrbara undermediciner tackar jag nej till.

Morgonjympa

Typiskt. Jag går upp, tar hand om köket, frukosterar, duschar och sträcker mig efter min favoritprodukt.

Cucchios ljuvliga pomegranate & fig butter blend Den står på toalocket och jag behöver bara sträcka mig liitet grand. Då drar det till i ryggen. Smärtan och chocken är så intensiv att jag nästan dyker omkull. När knäna slutat skaka kan jag ynka in i sovrummet som en ledbruten räka och pipa på hjälp. Älskade make tröstade, stöttade och smorde in. Kollade upp Vårdguiden och det verkar handla om akut lumbago. Ganska lindrigt för jag är redan på benen igen. Det värker förstås men jag kan röra mig även om det sker med stor försiktighet. Lägger en diskret makeup i väntan på en skicklig fotograf som skall komma till oss om en stund. Min gamla mascara är slut så jag tar upp ett prov som jag fick i Chaneldisken på NK senast.

Exceptionell de Chanel har en kul borste och är lätt att applicera. Jag tyckte att resultatet blev bra. Tills jag gjorde misstaget att fotografera. Kamerans öga är stort och skoningslöst. Obarmhärtigt avslöjar den min gamla hud, hur klumpig mascaran ändå blev och alla små linjer kring ögonen.

Det är så här jag ser ut och jag försöker hantera det. Jag blir äldre, det kan inte hjälpas. Jag försöker tänka att det åtminstone är bättre än alternativet men kan inte påstå att jag skuttar runt av glädje direkt. Man får ta det som kommer till en. Både klumpig mascara och lumbago. Som tur är finns det snälla människor som kommer till en med chokladpraliner. Tror att jag skall ta en nu. 🙂

Den moderna ättestupan

Mamma brukade alltid säga att det räddaste hon var för var att hamna på långvården. Att bli liggande, hjälplös och utlämnad, utan att kunna svara för (eller försvara) sig själv. Hon hoppades att hon skulle dö knall och fall så att hon skulle slippa. Slippa det där hemska som hon sett alltför mycket av. Hon stred som ett lejon för mormor och morfar när de dog, morfar 1979 och mormor 1986. Den som till äventyrs tror att allt var rosenrött på den tiden tror fel. Gamla människor nedprioriterades redan då. Jag minns hur morfar fraktades fram och tillbaka flera gånger i veckan mellan ålderdomshemmet i Nävekvarn och lasarettet i Nyköping. Vid ett tillfälle råkade mamma vara med och hon hörde hur läkaren muttrade till en sköterska om att “ge gubben en magnecyl och skicka hem honom”. Det skulle han aldrig ha gjort. Mor hade ett häftigt humör och hon var synnerligen välformulerad. Alltid artig men skoninglös. Läkaren skälldes ned till en våt fläck och morfar lades in på avdelning där han avled i svåra smärtor senare på natten.

Morfar hade det dock ganska bra på Tunabergsgården den sista tiden i livet. Det var ett litet ålderdomshem mitt i byn där alla kände alla. Omgivningarna var bekanta och det var enkelt för släkt och vänner att komma och hälsa på. Mormor hamnade också där så småningom men flyttades senare till sjukhemmet invid lasarettet i Nyköping. Där genomled hon sina sista år (hon hann nästan fylla 99) ensam och uttråkad på sitt rum. Mormor som alltid haft fullt upp med hus, matlagning och trädgård och var van att alltid ha något för händer. Klar i skallen var hon också och löste utan besvär alla korsorden i morgontidningen. Hon saknade bittert terapin på Tunabergsgården där hon vävde vackra små löpare och annat. På lasarettet fanns det inget att göra och mormor vad inte den som led i tysthet. Det gör ingen av kvinnorna i vår familj. Hon sade ifrån och till slut gav sköterskorna upp och lät henne vika kompresser, sockor och litet annat. Då blev mormor nöjd och mådde mycket bättre. Om samma sak hade hänt idag hade väl någon viktigpetter rusat iväg till pressen och ylat om slavarbete.

Det var alltså inte så bra på den tiden heller men så illa som det beskrivs av Inger Edelfeldt på DN Kultur var det inte. Det verkar som om man (varför) har byråkratiserat sönder hela vårdapparaten. Jag förstår inte varför man måste krångla till det så. Förr i tiden fanns det små trevliga ålderdomshem i var och varannan by där de gamla fick avsluta sina dagar i bekanta omgivningar och med bekanta människor runt omkring sig. Som genom ett trollslag förvann plötsligt merparten av dessa inrättningar och det bestämdes att de gamla skulle “vårdas” hemma. Hur blev det så? Var det ett resultat av drevet mot ålderdomshemmen? Minns ni “Jag är på rymmen från ålderdomshemmet” med Hasse Alfredsson, reportagen från hemmen där man “vattnade ihjäl blommorna medan tanterna vissnade” mm. Det var länge sedan och detaljerna har bleknat men jag minns att det fanns en medial debatt. Kanske hade man någon rosenskimrande idé om hur det var förr när flera generationer levde tillsammans och gammelmormor och -farfar fick sluta sina dagar hemma omgivna av sina ömt vårdande nära och kära. Uppriktigt sagt, jag tror inte att det var så rosenskimrande typ 1875 och dagens samhälle ser helt annorlunda ut. Vi lever inte i Bullerbyn längre. Sörgården, Junibacken och Saltkråkan tillhör sagornas värld.

Min tappra mor fick som hon ville. Efter tre dagar på S:t Göran somnade hon lugnt och stilla i min famn. Kvällen på akuten var jobbig, hon var där i över sex timmar, men sedan fick hon stanna på samma avdelning den tid hon hade kvar. Överläkaren på avdelningen var mycket tydlig med att det här kunde gå väldigt illa. Jag hade redan insett det och var mest ängslig för att man skulle hålla på och bråka med mamma så att hon förvandlades till det där vårdpaketet hon absolut inte ville bli. Nu blev det turligt nog inte så. Mamma vårdades ömt av snäll personal och jag och min man kunde komma och gå som vi ville. Jag hade världens underbaraste chef som sade att jag kunde ta så mycket ledigt jag behövde. Jag och min man satt hos mamma hela tiden och gick bara hem några timmar på natten för att sova. Kanske hade vi bara tur men jag upplevde ett stort stöd från personalen på S:t Göran. Kan gott tänka mig att dö där själv.

Jag undrar ofta varför det är så svårt att nå fram med den här problematiken. Det är inte bara Inger Edelfeldt som pekat på problemen. PC Jersild har också lyft frågan i flera kolumner, senast 30 maj och Expressens krönikör Ulf Nilsson (en av mina favoriter) skriver så pennan glöder. Men inget händer. Varför? Beror det på att vi (dvs samhället) inte står ut med att bli påminda om vår kommande ålderdom och död och därför stoppar huvudet i sanden eller beror det på att vi inte kan ta tanken till oss öht? När jag var 17 tyckte jag att det var skitjobbigt med alla människor som tjatade om ungdom, möjligheter och vad de skulle ha gjort om de bara vetat osv osv. Som tonåring hade jag inget begrepp om vad det innebar att vara medelålders eller att jag själv skulle bli medelålders en dag. Kunde inte identifiera mig med dessa vuxna människor som ständigt tjatade. Kanske har de som idag sitter i beslutande befattningar lika svårt att tänka sig hur det är att bli 75 eller rent av 90? När jag ser mig i spegeln ser jag min mors ansikte och jag avskyr det. För det ser inte ut som på mitt älsklingsfotografi där hon var 24 utan som hon såg ut när hon var 85. Jag är bara 57 men jag liknar mamma och ser redan nu vart jag är på väg. Hur gärna jag än vill kan jag inte stoppa huvudet i sanden. Våra beslutsfattare, oavsett blocktillhörighet, kan uppenbarligen det.

Frukt är godis, och tvärtom

Enligt en debattartikel i dagens DN är inte frukt alls så nyttigt som Livsmedelsverket, Fruktrådet, skolsyster, läkare och jag vet inte vad har tjatat om längre än jag orkar minnas. Egentligen är det klart som korvspad. Så här:

Om frukt = godis så är godis = frukt. Eller hur?
Således, om frukt = nyttigt så är godis = nyttigt. Skitenkelt. Fråga vilken unge som helst.
Men… om frukt = onyttigt så är godis = onyttigt och det visste vi ju redan.

Jag har alltså inte bara sparat en massa pengar genom att tokvägra köpa tråkig frukt som jag ändå inte äter. Jag har sparat min hälsa också. Yay! Det är värt en kaka till. 🙂

Glaskroppsavlossning

Det låter som om ögat skulle lossna och ploppa rakt ned i knät på en. Så illa är det inte som tur är. Det gjorde inte ont alls och först fattade jag inte vad som hände. Jag sprang bara och diskade mina glasögon hela tiden för jag trodde att jag hade fått en fet fläck på det högra glaset. Det första tecknet på att något inte stod rätt till kom för ett par dagar sedan då jag satt och viftade bort små svarta flugor från min lunchtallrik tills folk frågade vad som stod på. Det fanns inga flugor där, bara svarta fläckar som dansade framför ögonen på mig. Det gick över på ett par timmar och jag tänkte inte mera på det.

Nästa dag hälsade flugorna på ett tag på morgonen och sedan upptäckte jag en suddig fläck som bara inte gick bort. Det tog ett tag att förstå att det inte var glasögonen det var fel på. Fläcken var kvar även om jag bytte glas. Jag förstod att något var väldigt fel och var litet nedslagen när jag kom hem. När Per och jag hade vår vanliga hur-har-din-dag-varitstund på sängen såg jag Fläcken. Ni vet hur det är när man tittar upp mot himlen eller en annan ljus yta med litet ofokuserad blick och får syn på något i ögonvrån. Så fort man försöker titta direkt på det så försvinner det men man vet att det finns där. När jag tittade mot det vita sovrumstaket såg jag en stor amöbaliknande formation som inte varit där förut. Detta var något helt nytt. Alltså inget fel på mina glasögon eller det som jag eventuellt har mellan öronen. Något osäker på det senare konsulterade jag det allvetande Google och hittade glaskroppsavlossning. Jättekul. Och Per som skulle åka till Peru nästa dag och vara borta i nästan två veckor. Jag hoppades mot bättre vetande att allt skulle vara okej nästa morgon.

Naturligtvis var det inte okej. Jag vinkade av min älskade på Arlanda, hoppade sedan av bussen vid Järva Krog och inväntade en av mina Manpowerkollegor. Resten av dagen firade jag semester på S.t Eriks ögonakut. Satt där i sex timmar, träffade en tjusig läkare som hette Mario och fick diagnosen glaskroppsavlossning. Jag var förbaskat glad över att jag inte satt på planet till Peru. De har säkert bra läkare i Lima men jag är jättedålig på spanska.

Det är inget farligt men det är jobbigt att inte kunna se ordentligt. Jobbigt att jobba, att läsa, att sy, spela dataspel eller göra vad som helst. Det kommer att bli bättre så småningom när grumset i ögat lägger sig. Det är en tröst. Jag längtar efter min älskade.