Måndag igen och jävligare än vanligt. Har inget tålamod med någonting, står inte ut med folk, står inte ut med tjafs och fräste åt min stackars snälla kollega. Jobbade nio timmar men hade säkert kunna stanna ytterligare en timme eller två. Hann precis med fyrabussen från Barkarby. Snöglopp, snorhalt och rått ute. Imorgon blir det snöblandat regn. Jättekul. Näst november är februari den månad jag avskyr mest. Den är kortast av alla men känns lång som ett halvår. Som tur är finns tröst i form av Lars Wivallius (1605 – 1669).
Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!
Lät dansa å rad folk, stora och små,
lät färla sommarens färlor!
På blomster och blad lät tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Lät kvittra, lät tittra
steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!
Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!
Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta
kvinnor och män
att gå i solskinet klara.
Lät skogen stå grön, lät jorden få fukt,
se till, att oss intet trängjer,
lät fläkta en skön och härlig en lukt
av skogar, åkrar och ängjer!
Lät kransas, lät dansas
med fröjd och tukt,
lät bäddas brokota sänger!
Lät dansa lilla lekatten.
Akela's Lair 