Rovdjurets tankar om kött, bloggutmaning 1/ #blogg100

Inleder årets bloggutmaning. Vi får väl se hur länge jag orkar. Jag försöker också fatta det där med taggmoln osv men det är inte helt lätt. Om det finns en “for dummies” om wordpress tänker jag köpa den. Nu har jag precis bytt utseende på bloggen eftersom wordpress tjatat om det varje gång jag gått in. Är inte helt nöjd men vänjer mig väl.

Köttkonsumtion (varning för slakteribild) har diskuterats i dagarna. Jag förstår författarens vånda inför och efter det sista mötet med Valdemar. Man skjuter inte en god vän i huvudet utan vidare. Någon som förtroendefullt kommer fram till en, som hittills inte har haft något skäl att känna fruktan. Känslan av svek måste vara enorm, för det var ett svek. Som barn tillbringade jag några somrar på en liten gård i Dalarna med lamm, kalvar och kultingar. Gråten när slaktbilen kom och hivade upp de skrangliga dikalvarna på övervåningen. Spänningen under kräftfisket och den efterföljande förtvivlan när jag förstod att de skulle kokas levande. De desperata slagen av kräftstjärtar mot kastrullens insida. Jag äter fortfarande inte kräftor.

Men jag är köttätare. Älskar biff med bea, mustiga köttgrytor med lamm, baconfylld kyckling och annat gott. Jag kan laga vegansk mat som vi får sådana gäster men jag ser mig själv som ett rovdjur.

Jag är också en jägares barnbarn. Morfar var skogvaktare i Näfveqvarns bruk invid Bråvikens rand några mil söder om Nyköping. Stora skogar finns där. Han gick ut med sin bössa på axeln, tog ett liv, kom hem med det och lämnade över det till mormor som förvandlade det till underbar mat. När vintern kom var det noga med att ge tillbaka något av allt man fått. Unga aspar fälldes till hararna, säd lades ut till fasanerna, hö till rådjuren, äpplen till trastarna och varje vecka bakades en särskild vetelängd utan kardemumma till småfåglarna. Jag visste att det fanns ett samband mellan djuren jag såg och maten jag åt. Det sambandet kan inte alltid tas för givet idag när många ungar inte känner till kopplingen mellan Mamma Mu och köttfärssåsen till pastan.

Jag är en mycket priviligerad person. Både jag och min man har fasta jobb och inga större lån än vi klarar av. Vi har råd att köpa, göra och äta det vi vill samtidigt som vi är ekonomiska (snåla) till sinnet. Vi vet också hur det är att vara utan både jobb och pengar. Att alltid köpa billigast möjliga och leta i diskarna efter mat med utgånget datum. Det blir lätt en vana men jag försöker nu i möjligaste mån tänka efter innan jag handlar mat i allmänhet och kött i synnerhet. Var är det här djuret uppfött någonstans? Hur har det levt? Hur är det transporterat? Det handlar inte bara om köttkvalitet och smak utan om mitt samvete. När jag sätter tänderna i min älskade biff vill jag också tänka med respekt och tacksamhet på det djur som satt livet till för min goms njutnings skull.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s