Hunger

Det har varit litet dåligt med födointaget en tid. Jag försöker inte banta eller så utan har bara varit ledsen. Om jag bara är ledsen litet grand brukar det vara åt andra hållet, då tröstäter jag men nu har jag varit djupt olycklig en tid och i början kunde jag varken äta eller sova. Sömnen är nu tillbaka med råge. Jag blir supertrött tidigt på kvällen och sover som en gris. Matlusten låter ännu vänta på sig men jag behöver min hunger. Jag behöver smärtan i magen för att kunna låta bli att tänka på det andra, det som är jobbigt.

Vi har ju en litet speciell relation, min älskade och jag. Eftersom jag är så förbaskat mycket äldre än han och redan infertil när vi träffades så var villkoret för att vi skulle kunna ha en relation öht att jag accepterade att han skaffar sig sitt efterlängtade barn på sitt eget vis när han känner att han inte kan vänta längre. Jag vill påpeka att det var min idé från början. Jag resonerade som så att fem år med en underbar människa är bättre än noll år och nu firar vi snart 7-årig bröllopsdag. Man kan säga att jag lever på övertid.🙂 Alltså borde jag kunna ta det ganska kallt när nu den situation som jag gått och gruvat mig för i nästan åtta år har uppstått.

I helvete heller.

Jag mår skitdåligt. Inte så illa som de första dagarna men fortfarande inte bra. När han träffade den första potentiella kandidaten för knappt två veckor sedan blev jag ett vrak. Tröstshoppande på NK hjälpte inte så mycket. Då var en flaska Bolly och kloka ord från en kär väninna bättre. Som tur är har jag flera kloka väninnor att prata och kasta boll med. Och jag har min hunger. Det är ingen risk att jag svälter ihjäl. Jag har bara tappat tre kg på 10 dagar och i helgen åt jag faktiskt mat både på fredag och lördag kväll.

Det är intressant att följa kroppens reaktioner. De första två dagarna är värst för då gör hungern verkligen ont men jag behövde den smärtan för att måla över den andra och för att få kraft att komma ut på andra sidan och sluta tycka så förbannat synd om mig själv. Eftersom hela situationen är självförvållad så är det inte ett dugg synd om mig och jag känner att jag kommer att klara av det här. Så småningom. Nu, efter mer än två dygn utan annan föda en te, latte och en halv youghurt så känner jag ånyo den brännande känslan i kroppen. Huden känns brännhet. Inte som om jag hade feber utan som om den kemiska fabriken plötsligt börjat gå på högvarv. Jag gissar att den ställer om produktionen från att hämta material från föda till att ta från depåerna. Fingrar och tår som jag alltid fryser om är härligt varma och jag känner mig nästan upprymd. Stark.

Imorgon skall de träffas igen och jag lyssnar inåt för att känna hur jag hanterar det.
Det känns… ingenting.
Det är bra.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s