11, Tre favoriter ur filmens värld

Har för mig att jag berättade om mina tre favoritfilmer i förra bloggutmaningen så nu tänker jag prata om tre regissörer istället.
Jag minns inte hur gammal jag var när jag såg Akira Kurosawas De Sju Samurajerna första gången men den trollband mig fullständigt med sin våldsamma skönhet. Gör fortfarande som alla Kurosawas filmer jag hittills sett. Berättelsen om det onda mot det goda (som vanligt förstås) och att det inte alltid är givet vilket som är det ena eller det andra och när (mindre vanligt). I senare filmer som Kagemusha och Ran har jag också fäst mig vid den vackra musiken. Att se hur en hel armé kommer vällande, obönhörlig som en flodvåg, till Toru Takemitsus stillsamma toner gör det hela så mycket hemskare. Kontrasten skärper till och visar krigets galenskap och grymhet mycket tydligare än om det hela hade skett till det smått hysteriska oväsen som man är van vid från västerländska (läs amerikanska) produktioner.

Den första Tarantinofilm jag såg var nog From Dusk Till Dawn som han gjorde ihop med Robert Rodriguez. Jag tyckte att den var en helt okej vampyrrulle med en modern twist, kanske litet i våldsammaste laget men speciell. Reflekterade inte mycket över Tarantino själv utan var nog mera intresserad av Kiefer Sutherland som jag då gillade väldigt mycket. Men efter att ha sett Kill Bill 1 ville jag bara ha mer och såg raskt flera av de andra filmerna; Pulp Fiction, Reservoir Dogs, Grindhouse med flera. Favoriterna förblir Kill Bill 1 och 2. Mycket pga Uma Thurman men också David Carradine, The Bride’s koleriskt kärleksfulle mästare, underbara Lucy Liu och hennes mycket dödliga galenpanna till livvakt. Jag kan se de där filmerna hur många gånger som helst.

Om jag säger David Lynch så tänker alla direkt på Twin Peaks och det är en underbar TV-serie men inte det första av Lynch som jag såg. Det var Elefantmannen. Det var en fantastisk film med stora skådespelare men på den tiden tänkte jag sällan på vem som regisserat eller vilket arbete som en stor filmproduktion innebar. Jag konsumerade slutprodukten och var nöjd med det. Som tur är uvtecklas man med tiden. När jag såg Wild At Heart första gången såg jag också namnet David Lynch och lade det på minnet. Jag var medveten om hysterin kring Twin Peaks när den kom men såg den aldrig förrän långt senare. Ledmotivet hade jag dock sett på MTV och förälskat mig i. Så outsägligt vackert.

Edit: stavfel och grammatik

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s