Dag 26 – 30

Börjar bli litet trött på det här bloggprojektet så nu blir det flera “dagar” på en gång.

Mina rädslor
Jag har en del fobier. Trots att jag älskar att flyga så är jag fruktansvärt höjdrädd. Vågar aldrig gå fram och luta mig mot ett balkongräcke, åka berg och dalbana eller titta ned när jag putsar fönster. Klamrar mig krampaktigt fast när jag klättrar upp på stegen eller en stol för att plocka ned något och får svindel bara jag ser ett avgrundsdjup på kort. Andra saker som gör mig nervös är stora obönhörliga maskiner som tåg, ångvältar och gamla stenmanglar och dito små apparater som skärmaskiner och motorsågar.

Min favoritplats
Framför datorn. Helst när Älskade Make sitter tätt intill. Jag lever med min dator och tillbringar nästan all min vakna tid framför den. Favoritplats nummer två är köket. Jag älskar vårt vackra kök. Måste jag lämna mitt hem så går jag helst till NK, Cadierbaren eller någon lummig park när det är sommar.

Det här saknar jag
Mormors och morfars hus med äppelträd, syrener och den stora köksträdgården. Grusgångarna som knastrade, värmen och doften från det faluröda huset när sommarsolen låg på. Det självsådda bigarråträdet invid stenmuren, skogen där jag lekte och ljuden och dofterna i det gamla huset. Mormor som stökade i köket, sprakandet i vedspisen och det trygga tickandet från klockan i vardagsrummet. Morfar som påtade i trädgården, alltid iklädd tredelad kostym, hatt och fickur med kedja i västen. Hans arbetsrum med den uppstoppade älgen, tordmulen och kärrhöken. Han böcker om jakt och natur. Fiolen på väggen. Det gamla rökbordet i hamrad koppar och den gamla kaminen som mormor tände på kvällarna. Jag saknar det så det värker.

Mina ambitioner
Först och främst vill jag genomlida de tre och ett halvt år jag har kvar till pension på bästa möjliga sätt. Sedan vill jag helt enkelt leva mitt eget liv tillsammans med min man och vårt gemensamma hem. Äntligen börja ta hand litet om mig själv och när jag laddat de sociala batterierna så att jag står ut med att vara i närheten av folk igen skall jag väl se om jag fortfarande har vänner och släktingar kvar.

Ett sista ögonblick
Det ligger väl ca 25 år fram i tiden. Gissar att rubriken menar något annat men jag kan bara associera till mitt sista ögonblick överhuvudtaget och att redogöra för vad jag kommer att känna på min framtida dödsbädd kan jag knappast göra nu. Har jag tur kommer jag inte att känna något alls.

Nu är jag äntligen klar.🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s