Dag 24 – Det här får mig att gråta

Som ung grät jag inte särskilt mycket. Bara när jag slog mig, blev slagen, retad eller sådana normala saker. Jag tror till och med att jag var ganska hårdhjärtad som barn och ungdom. Det ändrades när jag fick barn själv och plötsligt blev väldigt gråtmild. Nu bölar jag för en massa saker. Jag gråter när jag hör Carl Sagan berätta till Pale Blue Dot. Dels för att det är så vackert och dels för att jag saknar honom så mycket. Jag förbrukar massor med pappersnäsdukar varje gång jag ser Ghost, Titanic eller nästan vilken vacker eller sorglig film som helst. Jag bölar ibland när jag ser upprörande saker på nyheterna, när jag blir arg, glad eller frustrerad. Tårarna tränger fram när jag tänker på sorgliga saker som har hänt och svårigheter som jag själv eller andra gått igenom. Som de flesta normala människor stortjuter jag när jag hackar lök. Eller råkar gnugga mig i ögonen när jag har hackat chili. Sådant gör man aldrig ostraffat. Jag gråter på bröllop för att bruden är så vacker, det är så romantiskt och kärleken är så underbar. Jag kan snyfta av hänförelse över unga människors bräckliga skönhet, när jag tänker på alla umbäranden de har framför sig men också på allt vackert och fint som jag hoppas att de får vara med om.
Jag är en riktig gnällfia. 😀