Dag 09 – Min tro

Jag brukar säga att jag vill inte tro, jag vill veta. Det är väl typiskt för en hopplöst nyfiken strut. Jag vill veta allting men inser att livet tyvärr inte räcker till för det. Jag får nöja mig med det jag hinner.
Men jag gissar att det är meningen att dagens utmaning skall handla om en annan sorts tro.

Mor brukade alltid säga: “Jag är inte troende” vilket betydde att hon inte trodde på vare sig Gud, Djävulen, karlar, ungar, krämare eller någonting som helst. Man lurade henne en gång men inte två. Hon var klok och åren som kanslist på Domsagan i Nyköping lärde henne mycket om hur människor fungerar och vad de är i stånd att göra mot varandra. Hon var också noga med att inte pådyvla mig någon sorts filosofisk uppfattning bortsett från att man inte skulle ljuga, inte stjäla och alltid hålla det man lovade. Bra saker. Det behövs ingen gud för de moraliska rättesnörena. Jag är döpt förstås för så gjorde man bara 1952 och gör väl i viss mån fortfarande. Konfirmerad är jag också. Inte för att mamma eller jag var så gudligt intresserade men det var tvunget för annars skulle mormor bli upprörd och vad skulle folk säga osv. Som barn gick jag i Söndagsskolan, mest för att mor skulle få litet andrum kan jag tro, jag och tyckte att det var roligt att rita, sjunga och lyssna på historier. När jag började Folkskolan som fortfarande fanns kvar 1959 började vi alltid dagen med att sjunga en psalm och vi hade kristendomsundervisning minst en timme i veckan. Jag tyckte fortfarande att det var roligt att lyssna på historier men lade inte större vikt vid den bibliska historien än vid bröderna Grimm eller H C Andersen. Tryggarekan sjöng jag glatt utan att fatta en smack av texten men vilken unge gjorde det? Varje gång jag läste trosbekännelsen i skolan eller under konfirmationsundervisningen hörde jag en liten röst som sade: “Nu ljuger du allt“. Jag var skiträdd för att det skulle synas på mig för innerst inne trodde jag inte ett ögonblick på det där.

Jag är ganska glad över min gudlösa tillvaro. Eftersom jag annars är en ganska godtrogen person hade jag säkert kunnat bli ett offer för någon sekt om jag hade haft den där blinda barnatron som en del har. Som vuxen var jag mera intresserad av de mytologiska väsen som fanns i skog och mark och även om jag inte tror på dem så är jag pinsamt rädd för spöken. Jag kan se de mest utstuderade våldsorgier på film eller läsa detaljerade beskrivningar av rättsmedicinska undersökningar samtidigt som jag äter lunch men spöööken, huuu!😳 En enhörning eller älva skulle jag gärna få se men de finns bara i fantasin, jag vet.

Länge trodde jag att vi åtminstone har en själ. Jag tyckte att det var så trevligt med en själ, ungefär som att ha en katt, och vi är ju intelligenta , kännande, tänkande varelser och det kan väl inte vara så att allt bara tar SLUT. Men det gör det ju. När jag tänker efter så är allt det här med själ osv bara ett uttryck för människans narcissism. Typ, hur kan världen fortsätta om inte JAG finns. Något av mig måste få vara kvar. Men det blir inget kvar. Jag kommer en dag att återgå till det naturliga kretsloppet. Min aska kommer att lösas upp i molekyler och atomer som sedan kommer att bli andra saker. Det enda som blir kvar är minnena av den person jag var och det är upp till mig hur de minnena kommer att se ut. Jag får väl skärpa till mig litet där.🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s