Dag 05 – om kärleken

Vad är kärleken, skall man skriva om. Ja, vad är inte kärleken. Kärleken är allt. Den är rik, mångfacetterad och lika nödvändig som sol, luft och vatten. Man kan älska saker, djur och människor. Alla på olika sätt och ofta utan inbördes rangordning. Att en mor älskar sina barn olika betyder inte per automatik att hon inte älskar dem lika mycket.

Jag har stundom levt ett hårt och kallt liv men jag har ändå haft massor av kärlek runt omkring mig. En av de första var Snuffy. Snuffy var ett av de första mjukisdjuren som jag fick och hon (eller om det var en han) sov på min arm i många år. Snuffy var nog en spaniel, hade vit och brun fluffig päls och en liten bjällra i ena framtassen. Så mjuk och god att krypa nära intill, särskilt om man var ledsen.

En annan kärlek var morfar. Han var barnkär, tystlåten, tålmodig och till skillnad från alla andra vuxna som fanns i min vardag så slog han mig aldrig. Tillsammans med morfar var jag helt trygg och det var så spännande att följa med honom på någon kortare skogstur då han skulle fälla ett träd eller göra något annat i markerna. Morfar, som älskade det vilda och det fria, lärde mig namnen på alla skogens växter och djur. Han lärde mig skilja på spåren som kom från från älgen och de som korna i hagen hade gjort. Inte det lättaste. På vintern lärde han mig känna igen spåren efter Jösse Hare, Mickel Räv och lille Klas Klättermus. Spillkråkans drill och hökens skri lärde han mig också. Tack vare morfar hittade jag en trygg plats i skogens famn och som vuxen promenerade jag ofta barfota i Liljansskogen och Djurgården utan att vara det minsta rädd. Morfars död tog mig hårdare än något annat och jag sörjde honom mycket länge. Nu finns han som ett sällskap i mitt minne. Varje gång jag ser ett skogsbryn som påminner om markerna runt Nävekvarn kan jag nästan skönja hans gestalt. En stillsam mager man med torparbössan på axeln. I vår bokhylla finns hans minne kvar i form av alla hans böcker om djur och natur. Det Vildas Rike av Bruno Liljefors är en favorit.

Sedan följde tonåren med älsklingshästen, popidoler och sådana kärlekar. Jag gifte mig mycket ung, endast 20 år gammal, och det varade de klassiska sju åren. Efter några års hektiskt uteliv och några katastrofala relationer lugnade jag mig och ägnade mig åt karriären ett tag. Det var skönt med en paus och få tid att tänka över vad jag själv ville och behövde utan att vara distraherad av andra människors behov som jag fått lära mig alltid var viktigare än min egna. Jag tog körkort, studerade vidare, fick höga betyg och började så smått tro på att jag var en ganska okej människa trots allt.

Jag träffade min stora kärlek sent i livet. Av en ren händelse fick jag syn på honom på f.d. utmärkt sajt som hette shortcut. Han var smart, vis, välformulerad, visste allting och var alltid redo att sträcka ut en hjälpande hand om någon var ledsen eller letade efter svar på något. Jag betraktade nyfiket denna osannolika kombination av intelligens, självförtroende och vänlig hjälpsamhet och började läsa allt han skrev. Jag trodde att han var ungefär lika gammal som jag själv. Det uppdagades så småningom att så inte var fallet, långt ifrån, men då var det redan för sent för min del. Jag var helt förlorad i denna underbara människa som inte liknade någon annan människa jag någonsin mött eller ens trodde fanns. Vi har ett bra och enkelt liv och enkelhet är här något av ett nyckelord. När det är rätt så är det lätt, brukar jag säga. Vi grälar nästan aldrig utan kan prata om allting. Vi spelar inte spel eller dramatiserar (möjligen jag) för att få uppmärksamhet och kärlek för det ger vi varandra ändå. Vi säger rent ut det vi tycker och går inte omkring och förväntar oss att partnern skall gissa sig till vad vi önskar. Om jag är jättehungrig men för trött för att stå vid spisen så säger jag det och vi kommer fram till en lösning. Vi går ut till en kvarterskrog, hämtar pizza eller också lagar han något. Ingenting är svårt eller konstigt och det är så himla skönt. Jag känner en total trygghet i min älskades famn. Tryggare har jag inte varit sedan morfar levde. Min make är så snäll. Jag tror inte att han någonsin har lyft handen mot en annan människa. Det är en underbart befriande känsla att veta att man inte behöver vara rädd. Vad som än händer behöver jag aldrig vara rädd för min man och det är något stort.

En annan sak som jag tror är viktig för att få kärleken att blomma och bevaras är att man har grundläggande värderingar och något eller några huvudintressen som är gemensamma. Jag skulle t.ex. inte fungera ihop med en rökare. Inte heller med en vegan eftersom jag älskar kött. Politiskt står jag till höger om mitten och skulle säkert snabbt bli osams med någon på vänsterkanten. Jag tycker om teknik och har fallit hals över huvud för min mans stora intresse för datateknik och dataspel. Det är där vi lägger en stor del av vår tid och våra pengar. Om en av oss varit sportfåne hade vi antagligen inte blivit ihop alls. En av min mans bästa egenskaper är att han avskyr sport.🙂 Sedan har vi egna intressen och även om de inte är primära så är de väldigt viktiga för man kan inte gå upp i en annan människa så mycket att man själv försvinner. Det tror jag inte är bra för en relation. Vi går på parallella spår genom livet och håller varandra i handen. Var och en på sitt spår men på väg åt samma håll och alltid nära tillsammans.

Kyss
Jag älskar dig. Till sista andetaget.

One thought on “Dag 05 – om kärleken

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s