Dag 02 – Min första kärlek Stefan

Han var ett svin med stora bokstäver. Men han var också den första som tog i mig för att smeka och inte för att slå. Jag gav upp allt för att få dessa snabbt överstökade smekningar som snabbt övergick till det som intresserade honom mest. På något sätt hade han klurat ut att han kunde få mig till nästan vad som helst genom att anklaga mig för oartighet. Jag hade inte med ett ord yppat vilket straffet för oartighet brukade vara, det skulle vara straffbart i sig, men ändå kände han på sig att här fanns en knapp att trycka på. Han klagade jämt och ständigt över att jag var omodern, trångsynt och säkert frigid också. “Läs Historien om O“, sade han. “Den kan du lära dig något av”. Boken var jättevidrig. Jag har slängt den för länge sedan men har fragmentariska minnen kvar av den. När jag googlar på den förvånas jag över alla lovorden jag hittar. Men när jag tänker efter en stund så kommer jag fram till att det är nog inte så mycket att förvånas över trots allt eftersom världen ser ut som den gör.

Det hela skedde under sportlovet i februari 1970. Skulle fylla 18 på sommaren. Jag var osäker på allt och alla och hade levt ett instängt liv. En lättplockad frukt för en van förförare. Jag blir så arg på mig själv när jag tänker på det där. Hur kunde jag låta mig utnyttjas och förnedras så? Visserligen hade jag lärt mig att lyda och att i en konflikt hade andra rätt och jag fel men litet självbevarelsedrift kunde jag väl ha haft. Naturligtvis gick det inte att dölja för mamma eftersom han ringde hem en gång efter sportlovet. Han satt på Bäckahästen och hade smort kråset med Filet Mignon och hade kaffet framför sig och hade jag lust att komma ned? Flickor till kaffet minsann. Det var ett uttryck som var helt obekant för mig på den tiden. Vet inte om jag lyckades komma loss ur mammas klor den kvällen eller vad som hände sedan. Kanske lika bra. Men jag minns att när vi hälsade på släktingar nästa gång och satt vid middagsbordet trumpetade mamma: “Ingrid är förtjuust!”. Jag slog ned ögonen och log blygt som jag gissade att jag förväntades göra medan hela bordet asgarvade runt omkring mig. Jag önskade att jag skulle dö på fläcken. Minns inte när jag kom över skammen eller förälskelsen. Tänker sällan på den tiden. Det är över nu.