Mellan vågtopparna måste det finnas en dal

Har varit där ett tag nu, därav bloggtorkan. Har inte mått så bra. I-landsproblem som vanligt. Med tanke på hur det ser ut i världen kan jag inte tycka annat än att mina egna små depressioner är futtiga. Inte för att jag mår bättre av det men man känner ju som man känner. Deal with it, typ.

Den här gången var det samma sak som förrförra sommaren. Jag hade varit ledig ett tag och hunnit känna efter hur fantastiskt skönt det var och tänkte på hur underbart det skall bli att pensionera sig om några år. Tålamod har aldrig varit min starka sida och nu när jag ser målsnöret framför mig och desperat sträcker mig efter det så blir jag totalt knäckt av att inte nå det. Jag kan inte gå tidigare än 62 år och en månad. För säkerhets skull blir det väl augusti 2014. Det är inte så lång tid och absolut inget att gnälla för men förklara det för en inre längtan som har vuxit sig stark under minst 15 år (för det var då jag började nedräkningen) och inte vet vad tålamod är för något. Barnsligt, jag vet men att veta hjälper inte.

Jag vill helt enkelt äga mitt liv själv.

Man är hela livet ägd av någon eller någonting. Det börjar med att föräldrarna äger en. Mer eller mindre. Mamma regerade mitt liv med järnhand till sista andetaget och jag var ständigt livrädd för henne. Hon gjorde det självklart inte av elakhet. Hon var själv ett misshandlat barn och hon gjorde bara det bästa hon kunde, det som hon trodde var rätt. Nu när hon varit borta i fem år så börjar såren läka. Jag tänker på henne med värme men sörjer inte. Det är fortfarande så överraskande att kunna andas fritt, att kunna göra saker utan att vara rädd för vad hon skulle säga. Jag vågar till och med ha håret som jag själv vill.🙂

Efter föräldrarna ägs man av skolan i många år och sedan av arbetsmarknaden. Arbete ger frihet, det är viktigt och jag tycker att det är roligt att jobba för det mesta. Tyvärr är svensk arbetsmarknad väldigt diskriminerande. Är man för ung, för gammal, funktionshindrad eller om man har ett osvenskt namn så är det skitsvårt att få tag i ett jobb som stämmer både med ens kvalifikationer och ambitioner. Som tur är finns bemanningsbranschen som är uppfriskande vidsynt och en räddningsplanka för många. Utan mitt bemanningsföretag hade jag kanske varit långtidsarbetslös eller utförsäkrad. Så även om jag önskar att yrkeslivet skulle ta slut imorgon så är jag glad för mitt jobb.

Om drygt fyra år hoppas jag alltså på att äga mitt liv själv. Budgeten blir stram men kostnaderna kommer att minska och jag är bra på att leva ekonomiskt. Jag ser fram emot att få tid över genom att inte vara pressad av den. Ingen klocka, inga fasta tider utan bara frihet att göra det jag vill, när jag vill. Baka mera bröd, fixa hemma, kanske börja måla eller skriva. Skämma bort min älskade. Orka vara mera social än vad jag är nu. Det kan bli några bra år innan ålderskrämporna sätter in så pass att det blir risk för att vårdapparaten vill äga mig. Då hoppas jag att jag har styrkan att hoppa av själv innan det blir för sent.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s