Den moderna ättestupan

Mamma brukade alltid säga att det räddaste hon var för var att hamna på långvården. Att bli liggande, hjälplös och utlämnad, utan att kunna svara för (eller försvara) sig själv. Hon hoppades att hon skulle dö knall och fall så att hon skulle slippa. Slippa det där hemska som hon sett alltför mycket av. Hon stred som ett lejon för mormor och morfar när de dog, morfar 1979 och mormor 1986. Den som till äventyrs tror att allt var rosenrött på den tiden tror fel. Gamla människor nedprioriterades redan då. Jag minns hur morfar fraktades fram och tillbaka flera gånger i veckan mellan ålderdomshemmet i Nävekvarn och lasarettet i Nyköping. Vid ett tillfälle råkade mamma vara med och hon hörde hur läkaren muttrade till en sköterska om att “ge gubben en magnecyl och skicka hem honom”. Det skulle han aldrig ha gjort. Mor hade ett häftigt humör och hon var synnerligen välformulerad. Alltid artig men skoninglös. Läkaren skälldes ned till en våt fläck och morfar lades in på avdelning där han avled i svåra smärtor senare på natten.

Morfar hade det dock ganska bra på Tunabergsgården den sista tiden i livet. Det var ett litet ålderdomshem mitt i byn där alla kände alla. Omgivningarna var bekanta och det var enkelt för släkt och vänner att komma och hälsa på. Mormor hamnade också där så småningom men flyttades senare till sjukhemmet invid lasarettet i Nyköping. Där genomled hon sina sista år (hon hann nästan fylla 99) ensam och uttråkad på sitt rum. Mormor som alltid haft fullt upp med hus, matlagning och trädgård och var van att alltid ha något för händer. Klar i skallen var hon också och löste utan besvär alla korsorden i morgontidningen. Hon saknade bittert terapin på Tunabergsgården där hon vävde vackra små löpare och annat. På lasarettet fanns det inget att göra och mormor vad inte den som led i tysthet. Det gör ingen av kvinnorna i vår familj. Hon sade ifrån och till slut gav sköterskorna upp och lät henne vika kompresser, sockor och litet annat. Då blev mormor nöjd och mådde mycket bättre. Om samma sak hade hänt idag hade väl någon viktigpetter rusat iväg till pressen och ylat om slavarbete.

Det var alltså inte så bra på den tiden heller men så illa som det beskrivs av Inger Edelfeldt på DN Kultur var det inte. Det verkar som om man (varför) har byråkratiserat sönder hela vårdapparaten. Jag förstår inte varför man måste krångla till det så. Förr i tiden fanns det små trevliga ålderdomshem i var och varannan by där de gamla fick avsluta sina dagar i bekanta omgivningar och med bekanta människor runt omkring sig. Som genom ett trollslag förvann plötsligt merparten av dessa inrättningar och det bestämdes att de gamla skulle “vårdas” hemma. Hur blev det så? Var det ett resultat av drevet mot ålderdomshemmen? Minns ni “Jag är på rymmen från ålderdomshemmet” med Hasse Alfredsson, reportagen från hemmen där man “vattnade ihjäl blommorna medan tanterna vissnade” mm. Det var länge sedan och detaljerna har bleknat men jag minns att det fanns en medial debatt. Kanske hade man någon rosenskimrande idé om hur det var förr när flera generationer levde tillsammans och gammelmormor och -farfar fick sluta sina dagar hemma omgivna av sina ömt vårdande nära och kära. Uppriktigt sagt, jag tror inte att det var så rosenskimrande typ 1875 och dagens samhälle ser helt annorlunda ut. Vi lever inte i Bullerbyn längre. Sörgården, Junibacken och Saltkråkan tillhör sagornas värld.

Min tappra mor fick som hon ville. Efter tre dagar på S:t Göran somnade hon lugnt och stilla i min famn. Kvällen på akuten var jobbig, hon var där i över sex timmar, men sedan fick hon stanna på samma avdelning den tid hon hade kvar. Överläkaren på avdelningen var mycket tydlig med att det här kunde gå väldigt illa. Jag hade redan insett det och var mest ängslig för att man skulle hålla på och bråka med mamma så att hon förvandlades till det där vårdpaketet hon absolut inte ville bli. Nu blev det turligt nog inte så. Mamma vårdades ömt av snäll personal och jag och min man kunde komma och gå som vi ville. Jag hade världens underbaraste chef som sade att jag kunde ta så mycket ledigt jag behövde. Jag och min man satt hos mamma hela tiden och gick bara hem några timmar på natten för att sova. Kanske hade vi bara tur men jag upplevde ett stort stöd från personalen på S:t Göran. Kan gott tänka mig att dö där själv.

Jag undrar ofta varför det är så svårt att nå fram med den här problematiken. Det är inte bara Inger Edelfeldt som pekat på problemen. PC Jersild har också lyft frågan i flera kolumner, senast 30 maj och Expressens krönikör Ulf Nilsson (en av mina favoriter) skriver så pennan glöder. Men inget händer. Varför? Beror det på att vi (dvs samhället) inte står ut med att bli påminda om vår kommande ålderdom och död och därför stoppar huvudet i sanden eller beror det på att vi inte kan ta tanken till oss öht? När jag var 17 tyckte jag att det var skitjobbigt med alla människor som tjatade om ungdom, möjligheter och vad de skulle ha gjort om de bara vetat osv osv. Som tonåring hade jag inget begrepp om vad det innebar att vara medelålders eller att jag själv skulle bli medelålders en dag. Kunde inte identifiera mig med dessa vuxna människor som ständigt tjatade. Kanske har de som idag sitter i beslutande befattningar lika svårt att tänka sig hur det är att bli 75 eller rent av 90? När jag ser mig i spegeln ser jag min mors ansikte och jag avskyr det. För det ser inte ut som på mitt älsklingsfotografi där hon var 24 utan som hon såg ut när hon var 85. Jag är bara 57 men jag liknar mamma och ser redan nu vart jag är på väg. Hur gärna jag än vill kan jag inte stoppa huvudet i sanden. Våra beslutsfattare, oavsett blocktillhörighet, kan uppenbarligen det.

3 thoughts on “Den moderna ättestupan

  1. Så bra du skriver om den moderna ättestupan. Jag hade exakt samma erfarenhet av min mors död (92 år gammal) för 2 år sedan på St Görans sjukhus. Det tog 3 dgr och efter dag 1 var hon inte ens medveten längre utan bara sov – och läkaren frågade om vi barn ville låta göra en insats för att eventuellt (!) få igång njurverksamhet mm igen – och vi sade att vi visste att hon själv inte hade velat detta. Så hon sköttes fint och vi anhöriga var där i omgångar. – Alltså precis samma berättelse som din.
    Men sedan ditt avslut. Vi – samhället orkar inte ta ut sin egen död i förtid, vill inte syssla med sådant…. Ja – men jag ser journalisterna som de som tillhör en del av våra värsta proppar. Jag skrev t ex ett väl formulerat (tycker jag) inlägg som svar på Edelfeldts artikel – men den har inte kommit in någonstans. Helst ville jag se den i tidningen, men jag hittar den inte ens bland “Kommentarerna” här på nätet efter artikeln. Måste man börja blogga för att få komma med kanske? Det verkar som om bloggare numer tas in mangrant.
    Det jag vill skall komma fram – och som jag skriver om till alla tidningar så mycket jag kan – är nämligen den “kamp” vi för inom den ideella föreningen RTVD – Rätten Till en Värdig Död – som fastän den funnits i 35 år ändå lyckas så oändligt dåligt att komma fram i rampljuset. Detsamma gäller de flesta andra västländer. Ibland får vi för all del vara med på en liten hörna i ett TV-program. Men till syvende och sidst så är det journalister överallt som släpper fram oss – eller inte gör det. Det är visserligen politiker som skall, eller inte skall, se till att nya lagar stiftas i vårt land. Men även de påverkas av vad som tas upp i massmedia!
    RTVD hittar du på http://www.rtvd.nu – Vi kämpar på helt ideellt och behöver ständigt mer medlemmar. Våra viktigaste krav är ett juridiskt bindande livstestamente samt läkarassisterad suicid, gärna också aktiv dödshjälp. Samt bättre palliativ vård. Vi får mängder av brev och telefonsamtal från gamla människor som är jätterädda att hamna i långvården och som önskar att det funnes ett “dödspiller” att ta den dag man själv bestämmer att – “…nu räcker det!”
    Men – så snart man blir gammal och är försvagad och t o m sjuk så tas allt självbestämmande ifrån en. – Tusen hälsningar! / Berit

    • Känns lite avlägset att svara på ett inlägg som är mer än ett halvt år gammalt när vi är i snabbmediet internet. Eftersom ämnet är – och kommer att bli – aktuellt under mycket lång tid gör jag det ändå.
      Det jag fäster mig vid i Berits svar, är den känsla det ger mig av att den ideella föreningen RTVD ser sig som ett “offer” för makthavarna massmedia med sina handgångna journalister. Att det blivit så, beror på att de ideella föreningarna har försvagat sig själva genom att inte vara närvarande – synas och höras – i tillräcklig omfattning. Något som resulterar i avsaknaden av just medlemmar och en mindre framträdande roll i samhället.
      Massmedia speglar i hyfsad grad det som pågår i samhället. Tycka vad man vill om utbudet. Men konkret innebär det att man måste ta plats och göra sin röst hörd för att få reaktion på budskapet. Hur får man då det? Finns bara ett sätt (om man inte är kändis): att mobilisera samhällsmedborgarna för sin sak! Först därefter har man möjlighet att nå såväl politiker som journalister.
      Därför är mitt budskap till Berit och RTVD: Föreningen måste formulera en strategi och plan för hur man ska mobilisera “samhällsmedborgarnas kamp” för sina frågor. Det är inte föreningen utan den stora massan människor som ska föra talan genom föreningen.
      Detta kan tyckas vara att teoritisera och därmed lätt att avfärda. Så enkelt är det dock inte. Något som bl.a. motsägs av att majoriteten av ideella föreningar som ser sig som “offer” har det gemensamt att de inte förankrat sin verksamhet på bred bas genom engagerade människor i lokala föreningar. De satsar allt för mycket på att utveckla en liten homogen grupp “experter” som för föreningens talan. Något som inte leder till uppmärksamhet och “revolution”; tyvärr. Därför är alternativet att pröva en annan väg efter 35 år!

  2. Kjell, det är bara bra att kommentera. Även om just den här diskussionen är ett halvår gammal så är själva problematiken aktuell. Döden är ständigt med oss och alla skall vi träffa den någon dag vare sig vi vill eller ej. Jag har också förståelse för att i rådande konjunktur där närings- och organisationsliv kämpar för sin överlevnad är alla halmstrån (även gamla blogginlägg) värda att gripa efter för den som har en egen verksamhet att marknadsföra. Jag har själv varit företagare (översättningar, affärsplaner, PR och kommunikation m.m.) och vet hur slitigt det är. Om jag fortfarande hade varit aktiv hade jag nog haft synpunkter på färgvalet på din sajt. Lysande kornblå text på mörkröd botten är förbaskat svårt att läsa, alltså klickar man snabbt vidare.

    För att återgå till föreningen RTVD:s bekymmer så stämmer det väl att det är svårt att få genomslag i pressen. Kanske uppfattade DN föreningens kommentar som reklam. Journalister kan vara väldigt känsliga för sådant. Då får man ta till det som ibland kallas viral marknadsföring till exempel bloggar, Youtube och internetbaserade nätverk som Facebook m. fl. Medierna brukar ibland ta upp sådant som fått stort genomslag på nätet eftersom de då ser en chans att sälja sina egna produkter. Googlade efter en definition på viral marknadsföring och hittade bl.a. den här: http://www.pr-publishing.com/D/38.html

    Beträffande dödshjälp så tror jag att det kommer så småningom. Vänta bara tills de första curlinggenerationerna tagit plats i regering, riksdag och landsting och till sin fasa upptäcker den enorma mängd vård- och omsorgskrävande åldingar som de förväntas ta hand om. Då kommer det att hända saker. Ja, jag skojar litet men det finns ett allvar i det också.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s