Det låter som om ögat skulle lossna och ploppa rakt ned i knät på en. Så illa är det inte som tur är. Det gjorde inte ont alls och först fattade jag inte vad som hände. Jag sprang bara och diskade mina glasögon hela tiden för jag trodde att jag hade fått en fet fläck på det högra glaset. Det första tecknet på att något inte stod rätt till kom för ett par dagar sedan då jag satt och viftade bort små svarta flugor från min lunchtallrik tills folk frågade vad som stod på. Det fanns inga flugor där, bara svarta fläckar som dansade framför ögonen på mig. Det gick över på ett par timmar och jag tänkte inte mera på det.
Nästa dag hälsade flugorna på ett tag på morgonen och sedan upptäckte jag en suddig fläck som bara inte gick bort. Det tog ett tag att förstå att det inte var glasögonen det var fel på. Fläcken var kvar även om jag bytte glas. Jag förstod att något var väldigt fel och var litet nedslagen när jag kom hem. När Per och jag hade vår vanliga hur-har-din-dag-varitstund på sängen såg jag Fläcken. Ni vet hur det är när man tittar upp mot himlen eller en annan ljus yta med litet ofokuserad blick och får syn på något i ögonvrån. Så fort man försöker titta direkt på det så försvinner det men man vet att det finns där. När jag tittade mot det vita sovrumstaket såg jag en stor amöbaliknande formation som inte varit där förut. Detta var något helt nytt. Alltså inget fel på mina glasögon eller det som jag eventuellt har mellan öronen. Något osäker på det senare konsulterade jag det allvetande Google och hittade glaskroppsavlossning. Jättekul. Och Per som skulle åka till Peru nästa dag och vara borta i nästan två veckor. Jag hoppades mot bättre vetande att allt skulle vara okej nästa morgon.
Naturligtvis var det inte okej. Jag vinkade av min älskade på Arlanda, hoppade sedan av bussen vid Järva Krog och inväntade en av mina Manpowerkollegor. Resten av dagen firade jag semester på S.t Eriks ögonakut. Satt där i sex timmar, träffade en tjusig läkare som hette Mario och fick diagnosen glaskroppsavlossning. Jag var förbaskat glad över att jag inte satt på planet till Peru. De har säkert bra läkare i Lima men jag är jättedålig på spanska.
Det är inget farligt men det är jobbigt att inte kunna se ordentligt. Jobbigt att jobba, att läsa, att sy, spela dataspel eller göra vad som helst. Det kommer att bli bättre så småningom när grumset i ögat lägger sig. Det är en tröst. Jag längtar efter min älskade.
Akela's Lair 