Vardagsrutiner och första veterinärbesöket

Nu har Bosse varit hos oss i drygt två månader och funnit sig väl tillrätta. Han vill fortfarande inte sitta i knät och han hoppar aldrig upp i sängen när vi sover men det kan ju helt enkelt bero på hans personlighet. Katter kan väl vara både extroverta eller introverta precis som människor. Som introvert vet jag hur mycket det betyder att få vara ifred så Bosse får göra som han vill. Vi älskar honom precis lika mycket ändå och jag måste erkänna att det är ganska skönt att få sova i lugn och ro. Jag blir skitsur om jag blir väckt.

Vi har skaffat oss trygga vardagsrutiner. På morgonen kommer han tassande så fort han hör att jag kliver ur sängen sisådär vid halv sex. Då får han frukost och jag tar hand om hans låda. Sedan hoppar han upp i ett fönster och tittar ut på staden som vaknar. Jag kutar till jobbet. Husse vaknar litet senare och hinner gosa litet innan han också går iväg. Sedan har Bosse lägenheten för sig själv under dagen och jag tror att han sover ganska mycket när han inte sitter i fönstret och tvättar sig, tittar ut eller bara filosoferar.

En katt som fridfullt sitter och tvättar sig i ett soligt fönster är bättre medicin än Prozac

När jag kommer hem får han mat, vi gosar en lång stund och jag borstar honom. Han fäller mycket nu på våren och jag hivar ut stora tussar genom fönstret till småfåglarna som är i full färd med att bygga bon efter den långa vintern. Den mjuka lena underullen som Bosse släpper ifrån sig måste vara härlig att värma små fågelungar med. Bosse misstycker nog inte. Han tycker om att titta på fåglarna utanför och ser ut att tänka djupa tankar.

Vad tänker du på min lilla älskling?

När husse kommit hem blir det mera lek och gos och han får sitt sista mål mat innan husse går och knyter sig på småtimmarna. Han verkar nu lugn och trygg så vi bokade tid på Djurakuten för vaccinering och besiktning. Eftersom Bosse är över 8 år behöver han ett veterinärintyg för att Agria skall acceptera att försäkra honom.

Jag tog ledigt efter lunch igår och var rejält nervös inför projektet stoppa-katt-i-bur för jag har aldrig gjort det förut. Turligt nog har jag snälla kattägande kollegor på NCC. De rådde mig att stoppa in honom i buren med baken först. Mycket bra råd som jag inte hade tänkt på själv. Jag planerade lömskt att först mata honom, leka och vänta på att han skulle lägga sig till ro på sin kudde. Buren var redan preparerad. Den har stått under skrivbordet i hallen sedan han flyttade in och han är van vid att den finns där. För säkerhets skull hade jag sprayat den med kattmynta i förhoppning om att det skulle ha en lugnande inverkan. Jag smög fram med buren, ställde den på soffan och hivade in Bosse. Han hann knappt spjärna emot. Puh!

En intet ont anande kanelbulle

Det hade börjat smådugga så jag tog en taxi till veterinären på Kungstensgatan. Bosse sade inte ett pip. Han är så tystlåten att jag blir orolig ibland men det är inget fel på honom. Vaccinationen gick mycket bra och veterinären berömde och sade att han var en mycket fin katt och i god form. Han väger 3,6 kilo vilket är bra men har får inte bli tyngre. Sedan klipptes klorna och vi fick rådet att köpa en liten barntandborste och kattandkräm som smakar gott. Han har litet tandsten på kindtänderna men det är inte farligt än. När det blir dags att ta bort den måste han sövas och det är inget vi vill utsätta honom för i onödan. Det här besöket var mycket traumatiskt för honom. Han var jätterädd och spänd som en fjäder, sade veterinären men inte ett försök till att bitas eller rivas. Han fräste inte ens utan var fantastiskt duktig under hela undersökningen trots att det var så jobbigt för honom. Sedan kom världens bästa husse och bar buren hela vägen hem samtidigt som han pratade lugnande med Bosse som tyckte att trafiken, folkmyllret och Vasaparken var jätteläskiga. Han lugnade sig litet på smågatorna och när vi kommit hem igen blev han mycket glad. Han verkade ganska utpumpad och lade sig som en pannkaka på golvet och pustade ut. Nu på morgonen dagen efter äventyret är han precis som vanligt igen. Det enda vi behöver göra är att ta reda på om han blivit vaccinerad förut. Har han inte det behöver han en ny spruta om ca tre veckor och då hoppas jag att vi får tag på en veterinär som kan göra hembesök. Per hade sett en lapp på ICA som verkade intressant. Sedan behöver vi bara vaccinera vart tredje år eftersom Bosse är innekatt och inte kommer i kontakt med andra djur.

Världens finaste kisse ♥

Byggmöte

När maken och jag gick till PrisXtra och handlade i helgen stannade vi till en stund vid tavlorna som presenterar byggena av den nya Hagastaden.

Här, i slutet av vår gata, skall nya PrisXtra och en massa andra butiker flytta in. Förhoppningsvis redan i år.

Bäst vi stod där och diskuterade hörde vi ett inlägg i debatten och vände oss om. Där stod en äldre herre med käpp och pigga ögon. Vi började prata om de nya byggena. Han var gammal byggnadsingenjör och nu tog diskussionen fart. Han hade massor av intressanta saker att berätta. Han hade mest jobbat med sjukhusbyggnader och kände väl till vilka problem som man har att hantera när det gäller den sortens samhällsservice. Vi fick bland annat veta att ett av de största problemen när det gäller ny- och ombyggnad av sjukhus är röntgenavdelningarna. De har mycket speciella krav med tanke på strålningen och nu när det dessutom finns magnetröntgen så tillkommer nya utmaningar i form av avskärmningar mot magnetism osv.

Vi pratade också om Stockholm förr och nu. Den gamle ingenjören var var född på Sveavägen där det låg ett barnsbördshus för länge sedan. Han lumpade i flottan i slutet av kriget (förmodligen WW2) och en del av fredstiden som följde efter det. Hela två kronor hade han i daglön. Mycket pengar på den tiden. Han berättade att det första man gjorde så fort freden kommit var att gå ut och röja minor som låg överallt i Östersjön. Jag undrade om det inte var väldigt farligt. Inte alls, försäkrade han och förklarade precis hur de fungerade och hur man desarmerade dem. Till och med hornminorna som jag trodde var extremt känsliga kunde man lätt ta hand om med hjälp av skiftnyckel och skruvmejsel.

Vad jag förstod har han alltid bott i Vasastan/Norrmalm och har sett hur våra kvarter och Stockholm i övrigt utvecklats och förändrats. Självklart talade vi om rivningen av Klara och var överens om att det var väldigt synd men på den tiden hade man inte den teknik som behövdes för att kunna renovera hus utan el och sanitet. Jag minns att det fanns dasslängor på gårdarna här och var och många hus hade inte ens varmvatten. Vi snackade också om hur kommunala kommunikationer fungerar och inte fungerar. Det har talats om spårvagn till Hagastaden och nya Karolinska men det tyckte inte den gamle ingenjören var någon bra idé. Om en spårvagn havererar, om det blir isproppar i spåren eller vadsomhelst så står den där och korkar igen trafiken tills någon kommer och tar bort den i den mån det nu går. Om rälsen är kass så tar det en himla tid. Buss och tunnelbana vore mycket bättre, det var vi överens om. Sedan snackade vi om trådbussar. Jag minns dem väl. Tysta, driftsäkra (om inte strömmen gick) och avgasfria. Om det hände något kunde de alltid koppla loss från trådarna och köra undan med hjälp av batteriet så att de inte stod i vägen. Nu har ju utvecklingen med elbilar börjat ta fart så det vore väl bra om vi kunde få litet elbussar i stan. Vi surrade på och stampade fötter i kylan. Till slut stod vi inte ut längre utan tog farväl av den trevlige ingenjören och värmde upp oss inne på PrisXtra.

Jag älskar gamla människor. De är en levande vittnen till en tid då jag inte fanns och när de är borta finns bara fragment i form av bilder, tidningartiklar och annat kvar. Historia men med väldigt litet personlighet. Jag önskar att vår moderna epok kunde ge sig tid att lyssna litet mera på våra gamla innan de lämnar oss för alltid. Inte för att nostalgiskt längta tillbaka till det som (inte var bättre) förr utan för att få en grund från vilken vi kan göra avstamp mot framtiden.

Tre veckor med Bosse

Det går framåt. Han är fortfarande lättskrämd och det är vissa saker som han inte gör. Katter brukar ju säga ifrån när de är hungriga eller vill något men Bosse är väldigt försynt. Det är sällan man hör något från honom och han stör oss aldrig på nätterna utan sover ensam i salongen. När jag vaknar på morgonen kommer han fram, sträcker på sig och är smeksam men rusar inte genast iväg till köket med ett uppfordrande jamande som katter brukar göra. Jag får fråga honom flera gånger om han vill ha frukost och när jag går ut i köket travar han efter och sätter sig i närheten av sin bricka eller tuggar på sin grästorva. När jag hällt upp blötmat och torrisar så låter han sig väl smaka. Han är inte mycket för blötmat. Han får nu Whiskas men verkar mest intressera sig för såsen. Skall testa ett annat märke och se om han gillar det bättre.

Det tog flera veckor innan han vågade sig upp i soffan men nu händer det att han hoppar upp och låter sig klappas eller ligger på det mjuka ryggstödet och myser.

Åh, så skönt

De flesta katter jag träffat tidigare brukar älska att ligga i sängen och sova. Särskilt om man har mjuka varma duntäcken. Bosse vågar inte sova hos oss men det händer att jag lyckas locka upp honom på helgmorgnarna då jag ligger och slösurfar på min platta innan jag går upp. Han tycker att det är mysigt men är väldigt vaksam. Minsta oförsiktiga rörelse så piper han iväg.

Det är ganska mysigt att bli kliad i alla fall

Bosses förra familj var mycket snälla mot honom men jag vet inte hur han hade det innan dess. Jag har en stark känsla av att han har bott hos människor som har varit elaka mot honom. Det borde förklara bland annat hans oro inför fötter, särskilt stora fötter. Har någon sparkat honom när han var liten? Kanske har han blivit sparkad ur sängen eller soffan eftersom han tvekar så inför att hoppa upp där. Att han skyggar vid häftiga rörelser tyder också på att han är rädd för våld i någon form. Stackars lilla kisse. Jag hoppas att han snart kommer att kunna lita på oss så pass mycket att han slappna av och bara njuta av livet.

Idag för 100 år sedan

Jag har en ring som jag älskar. Det är min morfars vigselring och dess värde går inte att mäta i pengar. Inte för mig. Morfar var inte mycket för smycken eller prål i någon form men han hade denna, ett fickur och en kråsnål i guld med en sötvattenspärla. När mormor och morfar gått bort tog mamma hand om morfars vigselring som passade hennes fingrar bäst. Med hjälp av kråsnålen tillverkades en vacker smyckering som mamma bar ibland. Nu bär jag den vid sällsynta tillfällen då jag känner mig i säkerhet. Aldrig i livet att jag skulle riskera att bli av med den på krogen eller på jobbet.

Inskriptionen lyder H (som i Hildegard) 28/2 1913.

Jag gissar att 1913 var förlovningsåret. De bytte väl ringar då och vid vigseln fick mormor ytterligare en. Jag har ett älskat fotografi som jag tror är deras förlovningskort. Mormor är så vacker med sin beslöjade blick och sensuella anletsdrag. Klänningen har hon nog sytt själv. Morfar står rak i ryggen som den soldat han var. Mörkt skönlockig och väldigt stilig.

Mormor och morfar

Jag har för mig att mormor växte upp på en stor gård som hette Ryssnäs intill sjön Glan i Östergötland. Dit kom en dag en smålänning som hette Axel. Nu vet jag inte riktigt hur det kom sig att de här två blev ett par men jag har hört att eftersom de var de enda ogifta ungdomarna på gården så ansågs det inte riktigt passande så det var bara att gifta sig. Mycket var annorlunda för hundra år sedan.

Tack Gingerstyle

Skall ni bara följa en modesajt så följ Gingerstyle. Hon är alltid stilsäker, vet precis vad som passar med vad och kommer med en massa bra tips på vad som finns i butikerna för tillfället. Inte bara lyxmärkena utan även sådant som vanligt folk har råd med. Dessutom modellar hon själv i snygga outfits och berättar generöst om allt möjligt hon är med om i modevärlden. Väldigt trevligt, användbart och utan larv.

Nu i veckan så tipsade hon om platta skor som tydligen skall bli väldigt inne denna vår. Jag föll handlöst för de läckra tofflorna i leopardprint från Wera. Jag fick tag i det sista paret i storlek 40 på Åhléns Fridhemsplan. Kvar finns ett par 41, flera 37 och 38 men inga 39. Kolla in Gingerstyle så ser ni snygga bilder på dem.

När jag letade efter dem snubblade jag nästan handlöst in i hyllan med boots och vad fanns där. En orgie i leopardprickigt. Snygga boots med precis lagom klack i den modell som jag tycker mest om. De är inga fina skor men kostar bara 300 kronor och håller de två säsonger så är det helt okej. Vill jag ha skor som håller ett decennium går jag till Svan på Grev Turegatan.

Nu får det räcka med leoparder.

Jag älskar leopard men det är en hårfin gräns mellan läckert och vulgärt och jag vill inte trampa över. Kommer osökt att tänka på något Kerstin Thorvall skrev om leopardmönstrat och klimakteriekärringar. Jag är visserligen post-klimakteriekärring men kämpar ändå tappert för att hålla leoparden kvar och kärringen borta. Gränsen går precis vid leopardmönstrade fotbeklädnader

Bosse och vi gör framsteg

Nu har jag missat den där bloggutmaningen två gånger så det är ingen idé att skryta om den längre. Tjugo inlägg av 365 borde ge jumbopriset om inte annat. Men den var ändå bra som motivation att börja skriva mera eftersom jag faktiskt är road av det.

Igår var det exakt en vecka sedan Bosse flyttade in hos oss och jag tycker att det har gått väldigt bra. Vi visste ju att han var litet skygg och rädd för det mesta men vi har respekterat hans integritet och låtit honom vara ifred. Vi har börjat få litet vardagliga rutiner tillsammans och han verkar tryggare och rör sig mera runt i lägenheten även om vi är vakna. Nu rör vi oss inte så mycket själva utan sitter mest vid våra datorer men han vågar åtminstone gå förbi.

Jag brukar vakna vid femtiden på vardagarna och har kanske sovmorgon till sex – halvsju på helgerna. När jag går upp brukar han vakna, sträcka på sig ordentligt och bli glad när jag serverar honom frukost. Torrisar finns alltid framme men blötmat får han morgon och kväll. Vattenskålar finns dels i köket, dels utanför hans grotta. Det är där som han dricker för det mesta. Efter frukost brukar han hoppa upp på kistan i salongen och kolla in vad som händer utanför fönstret. Han är så vacker när han sitter där.

Mattes lilla tiger. ♥

Sedan låter han sig klappas och kelas med en stund. Imorse fick jag till och med borsta honom litet för han fäller ganska mycket. Än så länge fuskar jag genom att spraya händerna litet med kattmynta för att han inte skall få spader och bli rädd för mig. Han tycker ju om att bli smekt och klappad och spinner förnöjt. Efter en stund markerar han att han fått nog och då låter jag honom vara. I fredags var Per och jag ute och handlade på dagen innan Per tog tåget till Helsingborg för att överraska lillebror på 30-årsdagen. Jag var glad för brödernas skull, för de är väldigt nära varandra, men saknade min älskade och var litet dämpad när jag kom hem. Bosse kom då fram och var väldigt kärleksfull och smeksam vilket tröstade mig enormt. Nu på morgonen har vi haft vår vanliga rutin, jag har varit i tvättstugan och vi har lekt med laserpekaren. Bosse rusade runt som en galning efter den och när han tröttnat på leken sträckte han ut sig på mattan under salongsbordet för att pusta ut. Nu ligger han i sin grotta och sover middag. Det skulle jag också behöva, fast i sängen. Sov dåligt inatt och vaknade mycket.

Ingen gladsvans än men jag har sett antydningar och hoppas att han snart kommer att springa runt med svansen stolt rakt upp.

Litet störd. Inlägg 20 #blogg100

Har semester resten av veckan. Skönt att rensa huvudet och komma fräsch och utvilad till nästa uppdrag. Skönt att kunna gå och handla på morgonen när PrisXtra var så gott som tomt. Valde länge bland olika sorters kattsand. Bosses förra matte hade med sig Cats’ Best Öko Plus ekologiska kattströ men det verkar bara finnas på nätet. Köpte en säck med ToaLätt som är gjort på returpapper men ändå påstås vara dammfritt. Vi får väl se. Skall surfa runt imorgon efter en bra nätbutik och beställa ekosanden därifrån.

Lunchade lätt på pizzakryddad omelett. Mycket lättlagat. Bara en vanlig fransk omelett med en massa tomater, ost och oregano ovanpå. Lekte sedan litet med Bosse och spenderade resten av dagen på nätet. Hittade en länk på Twitter till en dokumentär om mobbing. Den väckte en massa obehagliga minnen men också tankar, frågor och funderingar som legat och värkt i decennier. Filmen gjorde mig mycket upprörd och jag kan inte samla intrycken till något vettigt just nu. Det enda jag klarar av att prestera är det vanliga larvet. Kanske kan jag formulera mig imorgon när jag sovit på saken och kunnat sortera alla tankar och känslor som far runt. Jag är mycket vred.